— ov FR improviseranda eller deklamerande kunde aldrig hafva samma effekt som ett samspel på scenen eller åtminstone närvaron af en annan person, af hvilken konstnären gåge sig inspirerad och till hvilken han kunde ställa sitt tal, såsom exempelvis i kärleksscener. — Det kunde vara roligt att se er i ett sådant tillstånd af inspiration, anmärkte baronessan med ett fint leende. — Dst beror på er sjelf, min fru. Spela ni motparten, försätt er för några ögonblick i en teatralisk hypotes, till exempel så här: jag är Valerius, som brinner af kärlek till Celianthe. Dennua Celianthe är ni. Jag beklagar mig öfver er grymhet i en monolog. Haf den godheten att skänka mig uppmärksamhet, så skall jag göra ett försök. Men ni måste stå bakom mig, så att jag kan se er gestalt i spegeln. Er enblick skall elektrisera mig, fastän i stycket förutsättes, att jag icke ser er, Under utbrottet af min klagan dreager jag förtviflad min dolk och säger mig vilja stöta den i mitt bröst. Ni störtar då plötsligt fram, fattar min arm och utropar: Valerius, jag älskar dig! — Måste jag verkligen säga så? frågade baronessan oskyldigt. — Ja visst, min fru, och jag skulle tro att det icke är så svårt. Men ni måste hafva den godheten att utsäga det med tillräckligt allvar, så att ton och uttryck hos -mig väcka BLOTTSFÖRVALTARENS VÅLNAD. Be