SLOTTSFÖRVALTARENS VÅLNAD. Ur George Sands anteckningar. rr — Ni skrattar, när man talar om andar och spöken, sade hr Guigne; men jag kan icke skratta deråt, min högtäraude vän. Jag var fordom en tviflare och otrogen som ni, men ett äfventyr som hände migi yngre åren har gjort ett så djupt intryck på mitt sinne, att det pinar mig att höra skämtas öfver så allvarsamma saker. Hr Guigne, en allvarlig, vördig gubbe, var i början icke böjd för att lemna några förklariogar, men slutligen gaf han vika för våra förenade böner och berättade sällskspet följande, efter hans påstående till alla delar fullkomligt sannfärdiga historia. — Det var år 1825, och jag var då en temligen hygglig uvgdom på ftjugu år. På den tiden hade jsg icke som nu, kal hjessa, tjock röd näsa, vattenblå ögon och infallna kinder, utan frisk färg, lifliga ögon, smärt växt och en vacker fot, såsom man ännu i dag kan se. Kort och godt, jag var en vacker pojke, icke det minsta undfallen eller blyg, och mästare uti att foga mig efter de olika