Dagens Nyheter – 5 augusti 1872, sida 2

på hans ansigte, ända till dess mössan drogs öfver hufvudet på honom och de gista ord han yttrade, voro: — Min stackars mor! — snart skall jag åter möta dig! Derefter sattes repet omkri.g hans hals, och kärran började röra sig. Inom ett ögonblick var han förflyttad till — evigheten! Knaeppt hade detta skett, förrän en Bvartmuäskig karl sprang upp i kärran med en öppnad fällknif i sin hand och, innan någon kunde hinna förekomma det, skar utaf repst och tog kroppen i sina armar. Det var Blåskinn. Hans bistånd kom likväl för sent. Wilds pistol skickade i ögoablickes en kula genom hans hjorta, och på samma gång gesomborrades Sheppards ännu ej Jlif:ösa kropp af en mängd kulor från gardisternas skjulgovär. Blåskinn hade dock ej ensam trängt sig igenom gardisternas leder. Taserda ifriga medhjelpare följde efter i hans spår. Do bemäktigade sig Jacks blodiga kropp, som langades ifrån ena handen till dea andra öfver tusentals hufvuden, ända tills den var långt skild från det olycksaliga trädet. Nu upphäfdes de fruktansvärdaste rop af harm och förbittring, de vildaste tjut. Ett ursinnigt anfall skedde mot Jonathan, som