— Förlora ingen tid, sade tjuftagaren. Ett hundra pund, om ni gör det fort. — Lita på mig, svarade bödeln och kastade bort pipan, som han just i detsamma hade rökt ut. En djup, fruktansvärd stillhet, lik den com föregår en häftig storm, rådde nu bland folkhopen. De tusentals röster, som för några minuter sedan hade varit så högljudda, voro nu alldeles tysta. Icke en andedrägt förspordes. Trupperna hade röjt en vidsträckt plats omkriag galgen. De ställningar, som voro uppförda näst derintill, syntes fullpackade med åskådare — äfvenså taket på ett stort värdshus, hvilket då var den enda byggnad, som låg vid ändan af Edgeware-vägen — likaledes träden rundtomkring — murarne kring Hyde.park — en närgränsande lada — ett fähus — med ett ord, hvarje upphöjning, hvarje ställe, derifrån någon utsigt fanns. Kärran hade emellertid blifvit framförd närmare till det olycksaliga trädet. Gardesregementena, både till häst och fot, bildade jemte konstaplarne en vidsträckt krets omkring stället för att afhålla pöbeln. Det var ett bedröfligt ögonblick — så bedröfligt, att hvarje annan känsla än djupt deltagande syntes vara försvunnen ur hvart menniskobröst. I denna förfärliga stund bibehöll Jack ensam sin lugna hållning, Ett småleende syntes