Afilden veteram, En åldrig skollärare afled nyligen i norra Vadsbo, nemligen f, d. fältväbeln Sven Moberg, som hunvit långt in i 80-:talet. Han hade först, skrifves det i Mariestads Veckoblad, valt den presterliga banan till sitt lefnadsmål och hade, som student, konditionerat i många bättre hus. Men så ljöd krigstrumpeten i norden: Ryssland for härjande fram i det kära systerlandet Finland, och Moberg ökade landtvärvi sternas stora antal. Han avancerade till fältväbel, tjente sedermera som sådan i många år, hvarefter han som skolmästare slog sig ned i Fredsbergs församling. Det var här han lärde och undervisade med det stränga allvar, som karakteriserade gamla tiders undervisningssätt. Barnen höllo dock den gamle krigaren kär, hvarför de gerna samlades i hang skola, Van att försaka och nöjd med litet, bodde han nu på gamla dagar stilla och lugnt på ett litet vackert ställe, som skänkte honom ett tarfligt bröd, tillräckligt åt honom och familj. Den gamle krigar-skolmästaren var en språksam gubbe och hade mycket att förtälja från äldre tider. Han älskade och ärade arbetet, såsom det nyttigaste för menniskan — en skön lefnadsåskådning! Ett efterspel till kappridninogen, ehuru af mindre behaglig natur, satte i måndags Helsingborg i en ovanlig stark sensation. På förmiddagen infördes mnemligen till staden fiskaren P. Jonasson i Råå, illa skuren i angigtet och nödsakad att söka läkarehjelp. På grund af hans meddelande att han m. fl. utåt Raus plantering blifvit öfverfallen och illa misshandlad af ett helt band, anhöll kronofogden, häradshöfding Åberg, om militärhandräckning, som genast lemnades af löjtnant Norderliog, hvilken till och med indrog vak: terna och sjelf i spetsen för en styrka af 20 man begaf sig till platsen; der kanaljerna drefvo sitt otog. Alldeles tillfälligtvis ankom kronolänsinan Sjöström samtidigt till häst söderifrån och hade, då han märkt oråd, förenat med sig åboen B. Månsson i Raus, likaledes till häst. Banditernå råkade nu mellan två eldar och hade intet annat att göra än att