Dagens Nyheter – 30 juli 1872, sida 1

en hirschfängare, den han svängde öfver sitt hufvud, för att uppmuntra sina följeslagare. Dessa förtviflade menniskor hade varit de som mest verksamt bidragit till vagnens förstörande, och nu, sedan de lyckats uppägga pöbeln, voro de nog djerfva att framtränga ända till portarna af Westminster-hall. De rop, tjutningar och skrik, som af dem uppgåfvos, och som flerfaldiga gånger upprepades uf hela massan bakom dem, voro verkligen förfärliga. Jonathan, som tillika med de öfriga polistjenstemännen hade på behörigt afstånd rekognoscerat detta band och i dess anförare igenkände Blåskinn, befallte konstaplarne att noga följa denne med sin uppmärksamhet, och lät till och med göra ett förtvifladt försök att gripa honom midt i folkhopen. Men som Wild ej kunde sjelf nog verksamt deruti deltaga, emedan han var försvagad af de sår han erhållit och hade förlorat mycket af sin styrka, ehuru intet af sin vilda energi, så misslyckades försöket. Konstaplarne blefvo på ögonblicket tillbakaslagna; och hopens raseri var så stort, att Jonathan med möda kunde komma undan. Hela styrkan af konstaplar, fångvaktare och andra tillkallades nu för att skydda det gamla vördnadsvärda Westminster-hall mot pöbelns anfall. Portarne hade blifvit stängda och barrikaderade; men folket hotade att bryta