Dagens Nyheter – 26 juli 1872, sida 2

säga, att han hållit vakt ända till dagbräckningen; och då intet spår af flyktingen syntes, ansett sig böra återvända hem. Denna underrättelse mottogs af Jonathan med dystor uppsyn. Men han tröstade sig med den säkra öfvertygelsen, att hans rof icke skulle undslippa honom nästa söndag. Hiter att ha ätit sin frukost, hvarvid han ådagalade en vargs glupekhet, gick han tvärs öfver gatan till Newgste, skrattande i mjugg åt den bestörtning hans ankomit skulle förorsaka hos hela fångvaktarepersonalen. Då han inkom i vaktrummet, var den första person han mötte ingon annan än Austin, som nyss hade stigit upp och ännu icke en gäng slutet sin toslett. Vid första ögonkastet såg Jonathan, att fårvgknekten ännu icke hede någon aning om rymniogen; och ban beslöt derför att icke genom för tidigt yppande af hvad som häadt skämma bort det nöje, han lofvade sig af fångvaktarnes öfverraskning och förskräckelse. — Ni är tidigt ute i dag, herr Wild, yttrade Austin, under det ban tog på gig rocken och ordnade sin peruk. Det är väl något nytt å färde, kan jag tänkal — Jag kommer för att fråga efter Jack Sheppard, eade Jonathen. — Var into orolig, hvad honom angår, svarade Austin. Han sitter i sökorhet, der han sittor, det kan ni lita på. — Jag vill gerna öfvertyga mig derom