Dagens Nyheter – 26 juli 1872, sida 2

med mina egna ögon, återtog Wild med sträf röst. — Det kan ni snart få, herre, sade Austin, som just i detsamma med någon oro erinrade sig. de rykten, man om natten berättat i veaktrummet. Jag hoppas, ni inte misstänker, att någonting oriktigt tilldragit sig? — Det är lika godt hvad jag tänker, svarade Wild. Kom och följ mig till Kastellet. — Straxt, herre, sade Austin. Hör, OCaliban, stanna här och se efter dörrn. Släpp ingen menniska hvarken ut eller in, förrän jag kommer. Hör ni det. 8e så, herze, nu är jag färdig. Med dessa ord tog han nycklarne och gick förut, följd af Jonathan, som hijertligt skrattade inom sig åt den bessörtning och förskräckelse, som väntade den arma stackaren. Dörren öppnades och Austin inträdde irummet; men vid den syn, som här mötte honom, for han, i ordets bokstafliga mening, tillbska och kunde knappt ha sett mer förakröckt ut, om hela fängelsebyggnaden ramlat öfver honom. Förstenad och mållös, vände han en bönfallande blick till Jonathan, som sjelf blef utom sig af förvåning, då han fick se den hög af stenar och gruz, gom uppfyllde rummet. — Hvad tusan djeflar! repade Jonathan och betraktade med stirrande blickar den stora öppningen i muren. Det är omörligt, att icke någon här har hjelpt honom. Sä framt han