Dagens Nyheter – 26 juli 1872, sida 2

djupt intresserade sig för den sorgliga ceremonien, bildade en tät krets. Under tiden föll ett sakta regn, och några löf, drifna af blåsten, hvirflade omkring. Jonathan blandade sig i hopen, och säker om sitt rof, afbidade han ögonblicket. Presten fortfor med sin förrättning, under det likkistan stod på brädden af grafven. Jack föll ned på sina knän bredvid likkistan, just då den skulle nedsänkas i jorden, och utbrast i den vildaste sorg, förebrående gig sjelf med höga rop att ha mördat sin mor och åkallande himlens hämd öfver sitt eget hufvud. Ett mummel hördes bland de församlade, af hvilka flere igenkände Jack. Men så våldsam syntes hans smärta, så djup var den ånger han visade, att ingen af alla de närvarande, med -undantag af en enda person, kunde 8e honom utan en känsla af medlidande. Denne person närmade sig till honom. — Jag har dödat henne! utropade Jack. — Det har ni gjort, inföll Jonathan och lade i detsamma sin tunga hand på hans skuldra. Ni är min fånge. Jack sprang upp i ögonblicket, men innan han kunde hinna sätta sig till motvärn, hade juden, som helt tyst nalkats från andra sidan, fattat tag i hans högra arm. — Helvetes-hundar! ropade han; släpp mig! I detsamma rusade Quilt Arnold fram med