Dagens Nyheter – 23 juli 1872, sida 2

en vägg behängd med fotografier. Det rent menskliga — för att tala filosofiskt — firar här en af sina skönaste triumter. I midten stråla far och mor i kroppsstorlek i förgyllda ramar, strålande af sjelfbelåtenhet och egoism, Närmast dem barnen, ända från löjtnanten med tofsar och sporrar — gom naturligtvis också skulle förevigas — till det minsta späda barnet, som sitter och grinar mot solen och ser mera ut som en ugleunge än ett exemplar af slägtet homo. Här är hela familjen —vi—vi, som det egentligen kommer an på, vi för hvilka verlden egentligen är skapad och till hvilkas gagn, nytta och förnöjelse allt i denna verlden tjenar. Dessa vackra familjeporträtt omgifvas af en krets fränder och kusiner, onklar och tanter, so.n alla hafva värde och intresse, för det de höra till vår familj — tänk vär familj! Och ändtligen omgifves det hela af en hel vintergata vänner, verkliga vänner, sådane som man äter middag tillsammans med, spelar whist hos och dansar med på baler, så länge de ega så mycket, att de kunna göra en bjudning igen, när turen kommer till dem. Och med hvilken rörande omsorg omhägoas icke detta porträttgalleri? Huru glad är man icke, när man i vännernas krets kan upptaga en eller annan storhet, ett ämne till en stor man eller en som står i beröring med en sådan? Huru lycklig är icke en sekreterare eller byråchef, när han på sin vägg kan se ett statsråd — en sådan placeras alldeles inne i barnens krets, nära till far och mor — eller en militär, när han kan se sin chefs mustacher stråla i all sin fullhet midt ibland lockiga keruber, eller en kronofogde se en landshöfding; eller en länsman en fogde, eller en gästgifvare en länsman bland sina intime på väggen? Och huru omsorgsfullt aflägsnas icke hvar och en, som familjen icke med stolthetens rodnad kan framvisa för alla som komma? Det är hela band lifsfilosofi, man kan läsa sig till på väggen i de oskyldiga ljusbilderna. Ännu intressantare blir studiet, då man kommer in på de särskilda bilderna. Menniskan visar sig för den djupare betraktelsen i tvenne faser. Menniskan sådan som hon är och menniskan sådan som hon vill vara — och det är ofta betydlig skilnad mellan dessa båda. Det är hvad menniskan vill vara, som kristalliserar sig i yttre form i ljusbilderna. Menniskorna sträcka upp sig för att se ut som något, då de öfverlemna sina drag till efterverldens beundran. Der är t. ex. min vän, doktorn. Sa denna höga, tankfulla panna, dessa rena och ädla drag och denna martialiska hållning. Det är det lugna modet, som utan fruktan ser ut i verlden, med handen i sidan och tanken upphöjd till -mensklighetens befrielse. Det är Garibaldi på tåget till Sicilien, hjelten som står utan vank och lyte. Ja, min vän! Du skulle ha varit med på alla dessa äfventyrliga tåg, ditt namn skulle ha hörts vidt omkriog i verlden — om du icke hade haft en fru. Men man kan icke på samma gång vara en hjelte och en frus man. Det är mycket sannt. Och nu denna fru! Det har icke flugit ett småleendo öfver dessa kantiga, stenhårda drag under de sista tjugo åren. Men solen och ljuset framlockade också här en glimt af gläd tighet, och hon är öfverlemnad till eftervarlden nästan som en qvinna med prägeln af milda, qvinliga känslor. Der sitter också ett annat par, handi hand, med blick mot blick, så som de sitta på en annan ljusbild från tjugo år tillbaka. Skada att det är öfver tio år sedan den ställniogen intogs i dagliga lifvet. Så finnes der en lärd man, en granskare, med en foliant i handen, som han djupsinnigt beskådar. Det är helt naturligt, ty det är den första bok han haft i handen på många år. Den der unga narren vill se duktig ut. Stackars gosse, han blir alldeles trekantig och har en träffande likhet med de rekryter, som exercera om sommaren. Och nu de unga flickorna? Personar, som annonsera efcier fruar, begära att få ett kort sig tillsändt. Jag vill icke tala om hy, hårets färg, fräkoar o. 8 v. Men sjelfva ansigtsuttrycket blir aldrig ett sannt uttryck af det inre lifvet, De sa alla blida, ömma, milda och änglalika ut. De sträcka upp sig och gifva en smickrande mask — det är allt. Der sitter en grupp, som synes ha gjort sig det största möjliga besvär för att se bistra och menniskofiendtliga ut. Det är en bror och två systrar. De hafva mltid tyckt om att visa sig för verlden vå afviggidan och varldan har