Dagens Nyheter – 22 juli 1872, sida 2

händer och fötter voro bundua med tåg, och färdig att genomborra honom med sin värja. Ett slag af jernstören sträckte bofven i ögonblicket till. marken... Derpå skyndade Jack att befria fången från haus bojor. — Jack, är det ni? utropade Thames. — Jag sjelf, svarade Jack, i det han lossade tågen. Men jag ken ba skäl att göra er samma fråga. Om inte er röst vore, så tror jag krsppt jag skulle känna igen er; ni är grufligt förändrad. Fångenskapen hade verkligen åstadkommit en. förfärlig ändring i Thames utseende. Han liknade knappt skuggan af sig sjelf — afmagrad; svag, hålögd — hans skägg orakadt — man kunde ej se något gräsligare. — Jag hear varit i detta olyckliga fängelse alltsedan vi sist råkades, sade han; och hur längesedan det är, bar jag ingen reda på. Natt och dag ha varit alldeles lika för mig. — Sex veckor ha förflutit sedan den olyckliga natton, svarade Jack; under hela denna tid bar jag varit hårdt fövgslad i Newgate och kommer just i detta ögonblick derifrån. — Sex veckor! utropade Thames med melankolisk röst. Det har förekommit mig som Rex långa månader. — Derpå tvitlar jag ej, sado Jack ingen annan än den, eom sjelf erfarit det, kan förstå buru långsam tiden är i ett fängelse. — Tala ej derom, inföll Thames, med en