Dagens Nyheter – 22 juli 1872, sida 1

— 696 — mig sjelf, du har alltid för mig varit det dyrbaraste i verlden, svarade fru Sheppard. Men en sak vill jag be dig om. Det är min sista bön. Låt begrafva mig på Willesdens kyrkogård. — Det skall ske, svarade Jack. Din vilja skall efterkommas. — Vi träffas snart åter, min son, yttrade fru Sheppard, i det hon på honom fästade sina glaslika ögon. — 0, Gud! hon dör! utropade Jack med en röst, som qväfdes af snyftmingar. Förlåt mig! förlåt mig, min mor! — Förlåta dig? sade hon, med möda dragande andan; jag välsignar dig! En kall rysning gick öfver henne i detsamma, och hennes själ flydde. — 0, Gud! om jeg finge dö här vid hennes sida! utropade Jack och föll på sina knän bredvid henne. Så snart det första häftiga utbrottet af hans sorg hade saktat sig något, tilltalade Thames honom. — Ni bör inte dröja här längre, sade han. Ni kan inte göra er mor någon vidare tjenst. — Jag kan hämnas hennes död, ropade Jack med förfärlig röst. — Låt mig råda er, återtog Thamos. Ni handlar mest i öfverensstämmelse med hennes önsknirgar, om ni gör allt hvad ni kan för att uppfylla hennes sista vilja. Förspill inte tiden med onyttig klagan, utan låt oss skynda