Dagens Nyheter – 15 juli 1872, sida 1

lade vettet, gmaken, konstsinnet och omsider gåfvo snillet vingar. Ungefär enahanda är förbållandet i våra dagar i England. Lika litet som man skänker odeladt bifall, om icke undantagsvis mot entreafgift, åt den fysiska styrkan, den beundransvär daste vighet m. m., när dessa egenskaper uppenbara sig hos en menniska, hvars själsförmögenheter ligga vårdslösade, outvecklade i sitt embryo — lika litet har man ock ?!oford tillhands åt den boksynte, förläste, med döda kunskaper lastade menniskan, hvars fysiska utveckling blifvit helt och hållet försummad och hvars själsegenskaper genom ensidiga studier fått en falsk rikining för hela lifvet. Icke så får det unga Srerige vårdas; mera måne om vårt fäderneslands framtid måste vi visa oss! Det är desto mera glädjanda och ett godt tidens tecken, att frågan om öfveransträngningen i skolorna denna gång utgått från läraremötet, således från uppfostrarne sjelfva. Hvem är väl mer kompetent att härom yttra sig än läraren, han som från morgon till afton, från 9:de till 20:de året följer barnets, ynglingens gradvisa utveckling, så till själssom kroppskrafter? Det tillkommer nu också de unges målsmän att genom ord och handling gifva eftertryck åt lärarnes uttalade öfvertygelse. Vi äro de första att erkänna lärarnes mödosamma, ofta otacksamma kall och följaktligen behof af hvila från sitt arbete, men det är ju äfven klart, att ynglingen, som vid 18 å 19 års ålder förklaras mogen för den högre undervisningen vid universiteten, måste vara utsatt för en ytterst skadlig, för hela lifvet menlig öfveransträngning, när man besinrar, att fordringarno på hans kunskaper äro stegrade minst 50 procent mot för 20 år tillbaka, meden arbetstiden under läseterminerna knappt kan sägas blifvit under samma tid förlängd med 10 procent. I sanning ett faktum att i tid bebjerta! Tvifvelsutan skulle både läraren och skolgossen, hvilken senares helsa det är en oafvislig pligt att skona och befordra i stället såsom nu att förderfva, vara bättre belåtna med en nödig inskränkning af de dagliga arbetstimmarne till t. ex. ?sdelar af antalet odligatoriska läsetimmar emot hvad allmän praxis nu är, (dem hvilkas krafter sådant medgifva obetagot att derutöfver utsträcka sin verksamhet i vetandets tjenst, hvilket står i nära samband med en annan fråga, som för sin ofantliga vigt kräfver ensam ett särskildt kapital, neml. frågan om fria flyttvingen), samt en lika nödig förlängning af läseterminerna, 8å att endast 5 veckor vid sommaren och 3 veckor vid jultiden sparades till en nyttig vederqvickelse från boken och skolrummet. Emellertid är det egentligen den lärda linien (eller den s. k. latinlinien) vid elementarläroverken, som anmärkningen för öfverdrifven stränghet i fordringar med största skäl drabbar; icke i samma grad realli nien. Allsintet de tekniska skolorna, der undervisningen tvärtom synes tillämpad med lika mycken moderation i fordringsväg som erkännansvärdt nit vid eftersträfvandet att fiona detta lagom, hvarom tyvärr latinliniens målsmän, med förlof sagåt, tyckas sväfva i ett visst dunkel. Numera egna gig också — och i denna