Dagens Nyheter – 10 juli 1872, sida 2

— UVA RR Nn personer beträdt skådeplatsen för mordet, oct i den grufligaste oro hade han afvaktat resul tatet af deras undersökningar och redan gjor sig beredd på det värsta. Derför, när har hörde springfjedern vidröras, höll han sig fär. dig att rusa fram på ögonblicket och med sit grymma vapen nedslå den förste som mötte honom. Men så snart han fick se, hvilka de vore, Bom hade trängt sig in hos honom och blifvit vittne till bans ogerning, förvandladet hans fruktan till glädje, och han lät vid deras åsyn höra ett rop af tillfredsställelse, som endast kunde liknas vid rytandet af någon bland skogarnes vilda invånare. Vid hans första inrusende hade Jack riktat en pistol met hans hufvud. Men Thames fattade sin vän i armen. -— Skjat inte, ropade han. Det vore illa att döda honom. Han bör försona sina brott i galgen. Mördare, ni är min fånge! — Er fånge! upprepade Jonathan med ett hånskratt. Ni misstager er; det är ni som är min fånge. Och likaså er följeslagare, den lifdömde Sheppard. — Det lösar ej mödan att slösa ord på honom, Thames, ropade Jack, Utan låt oss genast anfalla honom. — Gif er, bof, eller dö! skrek Thames, i det han drog sin värja och sprang emot tjuftagaren. — Der är mitt svar! sade denne och gafi ögonblicket Thames med knölpåken ett så