Dagens Nyheter – 9 juli 1872, sida 2

Blåskion och sköt dermed regeln tillbaka inom en handvändning. Så snärt de kommo inom dörrn, hördes ett häftigt morrande. — Låt mig gå förut, sade Blåskinn; hundarne känna mig. Sch! sch! mina gossar. I detsamma pick ban iram till de arga djuren, som voro bundna vid väggen; de igenkänd honom genast cch läto allesammans pass fa utan att skälla. Efter att ha trofvat sig fram gezöm ett eller ett par mörka och fuktiga hvalf, kommo de ändtliger till en trappa, som de stego uppför, och befunno sig nu i nedra förstugan. Såsom Jack hade förmodat, fanns ingen menniska der; en brinnande lampa stod på en fötställning, men de beslöto att ej taga den med sig. Derefter stego de skyndsamt uppför stora trappan och stannade utanför audiensrummet. Jack lade örat till nyckelhålet och Tyssnada, men kutde ej upptäcka det.minsta ljud, Han tog derpå sakta i låset, men fann detigenläst. — Jag fruktar att vi kommit för sent, hviskade han till Thames. Men vi få väl snart se. Gö mig mejseln, Blåskinn, Ööh genom skickligt användande af detta verktyg lyckades han få upp låset. Dö inträdde, men det var alldeles mörkt i ruminet. ra a — Det är besynnerligt, sade Jack med låg röst. Sir Rowland måste redån vara gången. Men jeg förstår ändå inte hur det hänger ihop,