FSA AR NUTPIETe ; T. Hvarjehanda nyheter. Emitslöfgumman och Carl XV. Under senaste stora fältmanörern i Skåno kom — berättar Framåt — konungen in till en gumma i Emitslöf och bad att få köpa bröd åt sin häst. Gumman, mån att törtjena något, kom in med ett bröd och skar af ett stycke, enligt kovungens anvisning, hvarefter hon tog fram ett betsman och började väga det afskurna stycket, Det behöfsicke, gum ma lilla, anmärkte kungen, Jo men, gör det så, för herrn ska ha sin del å jag ska ha min. Som betalning erhöll hon en femma och gumman ville ga riktigt tillbaka, ty, sade hon med bestämdhet: herrn ska ha sin del och jag ska ha min. Då gumman icke kun: de förmås att behålla penningarne, sade koDungen: vill du inte ta emot fem riksdaler af din kung? hvilka ord verkade så förstummande på dan eljest munviga gumman, att hon icke förmådde yttra ett ord. En klok hund. För någon tid sedan reste en i Köpenhamn bosatt familj till Sverige för att besöka en slägting på en landtegendön i närheten af Ystad. Doe medförde en liten hund, en skotsk terrier, löste biljett för densamma i Malmö och fingo den placerad i hundkupgen på bantåget. Vid HEslöf, der passagerarie till Ystad lemna stambanan, vi sade Jacks egare den inköpta biljetten och. i begärde sin långhårige vän tillbaka, men Jack hade redan försvunnit i folkhvimlat på den: lifliga stationen. Egaren begärde ersättning för den lidna förlusten, om icke hunden kunde skaffas tillrätta, och i anledning deraf tele graferade man upp och ned längs banan från Malmö till Ystad, men Jack var och förblef borta. Flera dagar derefter tyckte en i Köpenhamn boende dotter af den omtalade fa miljen att hon såg Jack på gatan, men hon kuade knappast tro, att det förhöll sig sålunda, då hoa visste, att hennes föräldrar ännu voro qvar i Sverige. Vid förfrågan i deras hem visada det sig emellertid att hon hade sett rätt. Pigan berättade, att bunden kommit hem dagen förut, ytterst utsvulten och trött; den hade fått mat och straxt lagt sig att sofva. Det lilla djuret hade sålunda, sedan det i Eslöf tappat spåret af sin herre företagit sig att vandra tillbaka till Malmö — en temligen betydlig väglängd — antagligtvis längs utmed banvallen; der hade den gått ombord på den rätta ångbåten och från Qvxsthusbron slutligen funnit vägen hem. Bonnebys rykibaraste man. Ien korrespondens till Östergötlands Nya Tidning läses: Ronneby har sina ryktbarheter likaväl som Borås Åmål, Skanör m. fl., men det har en ryktbarhet, som ötvergår alla andra köpingarsoch småstäders koryfber, och denne vår celebritet vill jag just nu presentera för er. Han är en lång, magerlagd man med en viss martialisk hållning. Denne man har varit sol dat men lemnat krigsgudens tjenst för att blifva sitt ungdoms ideal, skrädderiyrket, trogen och utötvar nu detta ädla handtverk inom köpingen. Saxen, nålen och pressjernet ha iogalunda gjort honom hvatken:ryktbar eller odödlig i köpingens annaler. Nej långt derifrån! Hvad som giort honom till en så framstående personlighet höll äfven på att beröfva honom — lifvet. Händelsen var följande, För två år tillbaka ekulle bomälde skräddare lossgöra en båt, liggande i den strida strömmen ofvanför fallen. Han bar sig dumt åt, farkosten råkade i drift med skräddaren, som inga åror hade att bjelpa sig med, båten fattades af den häftiga strömmen och rusade med svindlande fart ned mot fallen. Skräddaren ansåg sig förlorad. Han läste en tyst bön, tillslöt ögonen, hörde forsens vilda fall allt närmaro brusa i sina öron och ratsch! inom tio mivuter kilade han utföre det höga hvirflande, forsande första fallet. Han ansågs af åskädarne till denna hemska scen förlörad, men båten med skräddaren finnes ännu till och på upprätt köl, men faran är derför ingalunda för den olycklige mannen öfverstånden, en andra fors, ett lika farligt fall, finnes ännu ett passera; inom ytterligare några minuter rutschar skräddaren på nytt utför himmelens branter, gör en ny kullerbytta bland vattenhvirflar, stenar och yrande skum; nu är han förlorad! utropar man med fasa, jo, pytt! ingen: tror eller kan ana hvad en skräddare kan tåla. Vår resenär är, fastän dugtig. knuftad och sargad, likväl vid lif och kraflar sig slutligea i land, mottages af alla, som åsett hans vådliga färd, med de varmaste lyckönskniogar och gratulationor. Sedan denna märkvärdiga, ja, nästan otroligt lyckliga resa hr skräddaren blifvit köpiogens största ryktbar. och märkvärdigaste man, ia, långt mårkvärdigare än bide häradshöfdingen, postmästaren och polisuppsyaingsmannen, och detta vill säga ej sä litet.