Dagens Nyheter – 5 juli 1872, sida 2

tärskap jag för alltid har förverkat; jag hade en mor, hvars hjerta jag nära krossat. Just i det här rummet börjades mitt elände; här i samma rum borde det slutas. — Nå, nå, kapten; tag er inte så fasligt utaf det! sade Blåskinn, i det han steg upp och närmade sig till honom. Om någon förtjenar förebråelser, så är det jag. Och jag är färdig att påtaga mig hela bördan. — Kan ri göra mig ärlig? Kan ni göra, att jag inte är en lifdömd förbrytare? Kan ni göra, att jag inte är Jack Sheppard? — Nej, det kan jag inte, svarade Blåskinn; och om jag kunde, skulle jag inte vilja det. — Nå, så må Gud förbanna er! ropade Jack utom sig af raseri; må ni vara förbannad! förbannad i evighet! — Det var rätt, kapten! svär dugtigt! återtog Blåskinn med fullkomlig köld. Det skall litta ert sinne. — Gör ni narr af mig? ropade Jack oeh lyfte en pistol emot honom. — Nej, visst inte, svarade Blåskinn. Men tag gerna mitt lif, om ni så vill. Jag skall med nöje mottaga döden af er hand. Låt oes nu höra, om något af de här qvinfolken, som prata om sin kärlek till er, är färdigt att göra detsamma. — Det der är galenskap, ropade Jack, som ändtligen lyckades, ehuru icke utan stor ansträngning, att kufva sin häftighet. — Den största af alla galenskaper, svarade