Dagens Nyheter – 5 juli 1872, sida 1

— Så ser det ut, svarade klädegshandlaren; men ri äter inte blott för två, utan för alla. — Kommer pri ihåg, Kneebone, återtog Blåskinn, sedan han sköljt ner sin sista portion med ett stor glas bränvin; kommer ni ihåg, hura herr Wild och jag för omkring nio år sedan höllo på att fängsla er, just i det här rummet? — Ja, jag mins det, svarade Kneebone. Men nu, tillade han sakta för sig sjelf, äro omständigheterna förändrade; nu är det jag som kommer att fängsla er. . — Mycket har tilldragit sig sedan den tiden; är det icke så, kapten? sade Blåskinn och stötte på Jack. — Mycket som jag gerna skulle vilja glömma — intet som jag önskar komma ihåg, svarade Jack med allvarsam röst. . Just den aftonen, — just i det här rummet, i er närvaro, Blå. skinn, i er närvaro, herr Kneebone, gaf fru Wood mig en örfil, som gjorde mig till tjuf. — Hon har dyrt pliktat derför, mumlade Blåskinn. i — Det har hon visst, återtog Jack... Men jag önskar, att hennes hand hade den aftonen varit lika dödlig för mig som er var för henne. Samma afton — samma olyckliga afton — tillintetgjorde Winifred alla förhoppningar, som hade börjat uppstiga i mitt hjerta. Den aftonen öfverlemnade jag mig åt Jonathan Wilds ledning — och blef hvad jag nu är. — Men den aftonen, min engel, såg ni