Dagens Nyheter – 3 juli 1872, sida 2

— Sälj inte skinnet, förrän ni har skjutit björn! anmärkte fru Spurling temligen torrt. — Min björn är redan skjuten eller åtminstone nära på, svarade Shotbolt, som blef allt mera uppspelt. Laga i ordning era tyngsta jern, Austin. Jag skall skicka er bud, när jag bar fått fast honom. — Skicka hellre honom sjelf, om ni kan, sade fångknekten med gäckande ton. — Det skall jag göra, svarade Shotbolt. Lita på, att jag gör det. Hvarom icke, skall ni få smida fast mig i stället för honom i dödsfångarnes häkte. Se så, god natt nu så länge! ha, ha! Och högt skrattande åt sin egen qvickhet, lemnade han vaktrummet. — Jag vill hålla mitt hufvud, att han går till herr Kneebone på räf-jagt, anmärkte Austin, i det han steg upp för att stänga dörrn. — Det skulle inte förundra mig, svarade fru Spurling, och en tanke rath henne plötsligt i sinnet. Medan fångknekten var sysselsatt med nycklarne, hviskade hon åt sin svarta tjenare: — Följ efter honom, Caliban. Laga att han inte blir er varse — och bringa mig underrättelse, hvart han går och hvad han ör, ; — Ja, missis! svarade negera och grinade. — Var geå god och släpp ut Caliban, herr Austin, sade krögerskan; han har ett ärende att uträtta. Austin zeamtyckte utan invändning till hen