Dagens Nyheter – 2 juli 1872, sida 1

firt nationen med hastiga steg mot en förfar lig demoralisatiop. Vi behöfva blott kasta en blick på Frankrikes historia sedan 1814 och vi skola då finna ett sorgligt bevis derpå, att det icke behöfs annat än att en samvetslös äfventyrare bemäktigar sig regeringen, för att ledningen af hela statsmaskineriet skall falla i hans bänder. Hvad som herrskar i Frankrike, hvad som har lif och rörlighet, det är presterskapet, demokratien ocn socialismev. Den stora massan är rent konservativ, likgiltig för alla statsintressen, och öfverlemuvar af kärlek till lugnet ledningen af etatsaffärerna åt den som för tillfället är den mäktigaste. Ohyggligheterna från 1792 liksom kommunens missgerningar hafva icko blifvit begångna af brottsliga svärmare, utan af rädda och viljelösa personer, tillhörande det lägre borgerskapet, hvilka voro blotta verktyg för tyranniska chefer. Det vore en ren osannvirg att säga att det var franska folket som dref Napoleon III till krig; knäppt sjutton departement uttalade sig för kriget. Det, som för tillfället uppehåller högsta mak. ten i Frankrike, är icke annat än den trukten, som den jordbrukande och industriidkande befolkningen hyser för den revanche, om hvilken några tala med så bullrande ord. Frankrike känner en djup leda vid slit som kan kallas politiskt ideeal, och begär endast lugn och ordning. Och dock är det denna brist på energi och sammanhållning mellan de stora massorna, hvilka icke sammavknytas af sågra band, som gör att vi antingen hafva 4ntet eller allt att frukta af Frankrike. För att vi ekola hafva silt att frukta fattas bloit att en enda person med stark och samvetzlös band griper om den häfstång som sätter trettiofem millioner menniskor irörelse, hvilka i och för sig äro fem och trettio millioner gandkorv, men hvilka såsom genom ett trollslag förvandlas till en fast massa af den som vill begagna dem till verktyg för sina atsigter.