Dagens Nyheter – 1 juli 1872, sida 1

straffarbete samt föreslår en utsträckning gf straffarbete på bestämd tid från 10 til 135 år, i likhet med hvad hvad redan gäller i fera andra länder. Men hvad han med synrverlig värma framhåller är, att vår strafflag är bristfällig i afseende på behandlingen af den uvge brottslingen, De flesta europeiska staters strafflagar fastställa den kriminella myndighetsåldern till 16 år, men medgifva lindringar i bestraffningen tills individen fyllt 18 år, i Österrikes strafflag af 1852 utsträckas dessa lindringar till och med till dem, eom fyllt 20 år. Hos os8 med vårt nordliga klimat och senare utveckling borde myndighetsåldern icke stadgas tidigare än i andra länder, utan tvärtom, i hvilket afseende förf. förordar det 18:de året och lindringarnes utsträckning till det 20:de. Hvad gom dock isynnerhet skulle rädda många, som i unga år lupit in på brottets bana, vore om för dem särskilda fördättringsanstalter inrättades, der de kunde hållas 3-6 år och genom ändamålsenlig behandling få en sedlig grundval att bygga sin framtids förbättringsarbete uppå. Dessa med flera ändringar af strafflagen, hvilka redan vunnen erfarenhet framställer såsom nödvändiga, innebära, som man finner, inga äfventyrliga rubbningar med vådor vare sig för den enskilde eller samhället i dess helhet. Men om dessa reformer skolz framkalla behörig verkan, så måste i jemnbredd med dem ändring vidtagas i sättet för straffens verkställande. Den tanke, som ilagens stadganden blifvit nedlagd för framkallande af ett bestämdt afsedt resultat, måste konseqvent fasthållas genom hela serien af tillämpningar, till hvilka den står i något förhållande, såvida den slutligen skall bära frukt. Det sätt, på hvilket de ådömda straffen verkställas, är sålunda af yttersta vigt i afeeende på frågan om fångarnes moraliska återupprättelse eller ännu djupare fall; derpå beror i väsentlig grad huruvida någon verkan till det goda genom bestraffning skall kunna åstadkommas. Den stora fängelsereformen genomfördes hos oss, som bekant, af konung Oscar; sedan dess har dock erfarenheten rörande cellsystemet vuxit betydligt ut och ganska väsentligt ändrat den första opinionen om dess rätta verkningar. Så har man i utlandet t. ex. börjat frångå metoden att för längre tid hålla unga brottslingar i cell. Man har nemligen funnit, att ensamheten i cellen endast obetydligt i och för sig kan bidraga till brottslingars moraliska förbättring. Äfvenledes har man funnit nödigt att införa gradationer vid straffarbetet i gemernsamhetsföngelset, hvarjemte man genom andra åtgärdet söker lära eller vänja fången att rätt begagna sin frihet, innan den fullständigt återgifves honom. Det är utan tvifvel en riktig och sund tanke, som ligger till grund för tillämpningen af progressiva fängelsestrof. Vill samhället glädja sig åt förhoppningen att kunna genom ändamålsenliga åtgärder minska återfallen till brott, så måste fången från sitt inträde i fängelset äfven ega hoppet att genom ett godt uppförande kunna förbättra sin ställning der. SNågon sedlig utveckling af fångens karakter, anmärker hr Olivecrona, torde knappast vara möjlig, så länge man följer en fängelseregime, -der fången står helt och hållet possv under påttyckningen af en sträng disciplin, hvarunder,