Dagens Nyheter – 1 juli 1872, sida 1

Den grymmaste straffbestämmelsen är utan gensägelse den, att vissa brott medföra Cförlust af medborgerligt förtroende längre tid än det fängelsestraff, som för samma brott ådömes. Alldenstund strafflagstiftningen är byggd på den bufvudprincipen att straffet skall verka till forbättring — en princip, som förf, till 1864 års strafflag alldeles icke velat frångå — så är det, om man tänker närmare på saken, fast obegripligt huru i denna lag kunnat få inflyta en bestämmelse, som absolut förhindrar en sådan förbättring. i För en utslippt fånge afstänger redan det straff, han undergått, nästan all möjlighet till återupprättelse, i följd af den hjertlöshet som i detta fall utmärker svenska folket, de lägre ställda klasserna mer än de lyckligare lottade; men ett sådant vanhedrande märke inbrändt på hans panna — el!er inskrifvet i hans prestbetyg — gom att han är dömd förlustig medborgerligt förtroende gör honom till en biltog man. Samhället förskjuter honom; ingen kommun vill kännas vid honom; vid ingen härd finner han en skyddad plats. För honom återstår ingenting annat än att taga sitt eget lif eller taga andras egendom, i hvilket senare fall fängelset åter öppnas för honom och samhället tvingas at gifva honom både mat, husrum och kläder. Det är verkligen en något besynnerlig logik deri, att samhället gör ingenting för att återföra en brottsling till ett laglydigt lif, men deremot allt — och, såsom vi sedan skola visa, mer än som behöfs för : den, till hvars återfall till brott staten: sjelf icke oväsentligt medverkat! Äfven på annan väg har staten åsamkat Big samma ansvar. Den alldeles naturliga och derför lätt förutsedda verkan af det förhållandet, att strafflagen har endast svå slag sjelfständiga .frihetestraff: straffarbete och fängelsestraff, ökar i beklaglig grad statens syndaregister. . Såsom allmän regel kan uppställas att lagstiftaren icke bör stadga enahanda straff för ick:-nesliga brott, som för dem, hvilka till hela gin karakter bära vanheder med sig. Ofvan anförda förhållande står icke i öfverensstämmelse med denna regel. Det gifves Hera slags brott, för hvilka blotta frihetens förlust på viss tid är för ringa straff, men deremot straffarbete i gemensamhetsfängelse alltför strängt. -CHur ofta, anmärker hr O:, har det icke t. ex. händt att förut oförvitliga ynglingar, hvilka, under hastigt uppkommet slagsmål, tillfogat anna person kroppsskador, blifvit dömde till ansvar af 3—4 års straffarbete, eller för su: bordinationsbrott, enligt. krigslagen, till dylikt straff; men de hafva för hela sin framtid blifvit bragta på fall derigenom, att de. måst undergå straffarbetet i gemensamhetsfängelse med gamla, förhärdade bofvar4, — Det är icke brottet, utan gemensamketsfängelset som tryckt på dessa vanhederns stämpel för hela lifvet. Sådan är opinionen och, tilläggom: sådan har opinionen skapats af de lagstiftande! I länder med högre utveckling i afseende å strafflagstiftning, t. ex. Danmark; Tyskland och Belgien, hafva frihetsstraffen också flera grader, lämpade efter brottens hufvudarter. Bland brister i nu gällande strafflag anmärker hr Olivecrona vidare det alltför stora språnget mellan de två högsta graderna fängelsestraff.:10--årsoch. difstids-.