Dagens Nyheter – 28 juni 1872, sida 1

och om vi.aldrig merråkas,så var öfvertygad, att min sista bön, skall vara för dig. — Tala inte så, min ömma mor, sade Jack, i det. han med ;joro betraktade. hennes aftärda gestalt; eljest blir jag ur stånd att lemna er. Ni måste, lefva, för min, skull, Ä — Jag vill försöka att göra det, svarade hon, i.det hon tvang,sig att småle... Ge mig nu den sista omfamningen. Jag behöfver inte be. dig. att. hädanefter afhålla dig från .de vådliga företag, som försatt digi denna fruktansvärda belägenhet. .— Det behöfver ni inte, svarade Jack med den, mest ångerfulla ton. Men förlåt mig, ehuru jag aldrig kan förlåta, mig sjelf, all den bittra: sorg och det djupa elände jag har förorsakat er. — Ack, skulle jag. inte förlåta dig! utropade-.hans .mor med glädjestrålande blick. -Al4, allt är längeseden. förlåtet. Jag har ingenting mer att, förlåta, —-O, min Gud! skrek hon till med plötsligt förändrad röst, och spekade åt: fönstret, som Jack hade lemnat öppet, och der nu.en mörk figur syntes stående. Det är Jonathan Wilds, :, I — Jag. är örrådd! utropade Jack, i det han kastade en blick, gt samma håll. . Och fören är stängd! alls 5 han. vridarde och, helveta kunds jag vara såg galan oc gå. hit obeväpnad! — Hjelp! bjelp! skrek. fru Sheppard. — Var tyst! sade Jonathan, i det han helt