Dagens Nyheter – 27 juni 1872, sida 2

väntar honom hvar minut. Emellertid bör jag säga er, att hvad min far hufvudsakligen fruktar för är Jonathan Wilds olycksaliga inflytelse. — Det är en fiende, som jag alltid funnit i min väg! utropade fru Sheppard med en så vild blick, att Winifred blef högligen förskräckt. Jag kan aldrig jaga honom ifrån mig. — Hör! ropade Winifred i detsamma. Thames är återkommen. Jag hör hofslagen af hans häst på gården. Nu får ni veta utgången. — Gud hjelpe mig så visst! ropade fru Sheppard, färdig att svimma. Lukta på den bär flaskan, sade Winifred. Efter en kort stund, som för den bäfvande modern syntes vara en evighet, inträdde herr Wood i rummet, åtföljd af Thames. Denne var mycket blek, antingen för den erhållna blessyrens skull, som efter så lång tid ännu ej var riktigt läkt, eller för den rörelse hn erfor — eller kanhända för båda orsakerna — och han bar sin venstra arm i band. — Nåväl! utropade fru Sheppard, i det hon reste sig upp och såg på honom, såsom hennes lif skulle berott af hans lif. Är Jack benådad? — Nej, tyvärr! svarade Thames med bedröfvad min. Dödedomen är kommen med befallniog att verkställas. Det finns intet hopp mer.