Härvid gick den unga flickan något afsides, medan fru Sheppard drog en djup suck och öppnade sina ögon, som nu syntes större, mörkare och mera melankoliska än någonsin. — Hvar är jag? ropade hon och strök sig med handen öfver pannan. — Hos era vänner, bästa fru Sheppard, svarade Winifred och steg fram. — Ack, är det ni, min goda unga miss? sade enkan med ett svagt småleende. När jag först vaknar, fruktar jag alltid att jag skall återigen befinna mig på det der rysliga stället. — Det behöfver ni ej frukta, svarade Winifred med ömt. deltagande; min far vill att ni aldrig mer skall lemna hans hus. — Ack, huru mycket har jag icke honom att tacka för! sade enkan med uttryck af den lifligaste erkänsla, både för det han mottagit mig här och för det ban befriat mig från att vidare se och höra dessa fasansfulla uppträden, som skulle bestämdt gjort mig tokig, äfven om jag haft mitt förstånds fulla bruk. Och huru mycket har jag icke också er att tacka för, dyraste Winifred! Utan er om3sorg8fulla vård skalle jag aldrig återfått hvarken min helsa eller mitt förnuft. Jag kan aldrig vara nog tacksam för all er ömhet och upp: märksamhet. Men himlen skall belöna er, fastän jag ej kan det. — Tala intet mer derom, goda fru Sheppard, återtog Winifr:d, som sökte bekterr