-— VUU — ning och satte händefna för ögonen, liksom lör att befria sig från en fasansfull syn — Förtvifla inte, min bästa fru Sheppard, sade Wood med en öm, smekande tön: — Förtvifla inte! upprepado hom med ett högt skratt, gom skar i öronen som en rakknif på alla som hörde det. Skell jag iate förtvifla? Och hvem eller hvad skall: trösta mig när min son är borta? Jag har gråtit tills mina ögon blifvit törra — jag har lidit tills mist hjerta har brustit — jag har bedt tills min röst blifvit stum — och allt förgäfvea. Nu skall han ändå bli hängd! — hängd! — hängd! Ha, ha, hal Hvad återstår mig annat än förtviflan och galenskap? — Lofva mig en sak, herr Wood! fortfor hon,i det hon hastigt ändrade ton och konvulsiviskt omfattade snickarens arm; lofva mig dot! Allt hvad ni önskar, min bästa, svarade Wood; hvad är det ni begär? — Begraf oss tillsammans på Willesiens kyrkogård. Der är en liten idegran vester om kyrkan. Låt oss ligga under detta träd i samna graf. Kom ihåg det, i samma graf. Vill ni: lofva mig att göra det? — Jag lofvar det högtidligt, svarade snickaren. — Det är nog, esåe enkan med ov tacksam blick! — Jag måste se honom i qväll. — Omöjligt, min bästa fru Sheppard, sade Thames, I morgon skall jag föra er till honom. i