-— vä -— skulle man ka trott utt lifvets sista gnista varit utsläckt. Detta utseende af liflösbet blef ytterligare förhöjdt genom den utömordentliga skarpheten af hennes anletsdrag, isynnerbet näsan och kinderna, och genora den fulkomliga utmärglivg, gom hennes kroppslemmar utvisade, och som tydligen kunde skönjas genom kläderna. Hennes smala armar lågo i kors,öfver bröstet; och hennes svarta ögonbryn och ögonhår utgjorde en förfärlig kontrast emot den blåbleka hvitheten af hennes hy. Några korta, mörka hår, som stucko fram under hufvudbonaden, utvisade att henpes hår hade blifrit afklippt och först nyligen börjat åter få växa. — Stackars fru Sheppard, suckade Wirifred, under det hon betraktade den vackra, men aftärda gestalten framför sig. Stackars fru Sheppard, när jag ser henne så affallen och tänker på allt hvad hon har lidit och allt hvad som ännu återstår henne att lida, så vore jag nästan färdig att be Gud om hennes förlossning från sitt elände. Jag törs inte tänka på den verkar, som hennes sons öde — ifell de framställningar man gjort för att rädda honom blifva fruktlösa -— nödvändigt måste hafva på hennes så grymt plågade själ. En Guds nåd var det i alla fall, att dot vildsinta sleg,: som. den bofven Wild gaf hsane och som bragte bevne nära grafvens brädd, deremot återgaf henne sitt förnufts bruk! Ack, nu rör hon på sig. a JACK SHEPPARD. 67.