Dagens Nyheter – 26 juni 1872, sida 1

oo VMA Nn Eller hur, kamrat? tillade han, vändande sig till Langley, som punschen hade gjort temligen dåsig. — Jag menar det, svarade den sömnige fångknekten med en gäspning. Under detta samtal hade Jack lyckats att obemärkt taga af sig hufvan och kappan, och som han var i det närmaste af lika längd med rätta egarinnan, kunde han vid hastigt betraktande lätt anses för att vara hon. Så gnart han var i ordning, passade Bess på tillfälle och smög sig ut ur vaktrummet. — Hvad vill det säga? ropade Austin, som hade sett en skymt af den försvinnande kjolen; ett af fruntimmerna slank ut, tror jag! — Åh nej! inföll hastigt iru Spurling; de äro ju qvar båda två! Ser ni inte, de hålla på att svepa sina kappor omkring sig? — Det är falskt! hviskade Marvel till henne. Jag ser hvad som är å färde. — Gud i himlen! ropade krögerskan förskräckt. Ni vill väl inte förråda honom! — Säg ett ord, så är jag stum! svarade bödeln, Vill ni lofva att bli min? — Det är obeskedligt att begagna sig af ett sådant tillfille, sade fru Spurling; mycket obeskedligt, men — jag samtycker. — Då skall jag lemna mitt biträde. Jag förlorar mina sportler och den guldbroderade rocken; men det är bättre att ha bruden utan brudgumsrock, än brudgumsrocken utan brud. JACK SHEPPARD. 60.