Dagens Nyheter – 19 juni 1872, sida 2

-— 4201 -— — 0, Gud! utropade Jack; hon känner inte igen mig. Moder, dyraste moder! tillade han och tryckte henne i sina armar; se på mig ännu en gång. — Bort, bort! ropade hon och ryckte sig lös ifrån honom, med ett häftigt skrik. Rör mig inte. Jag skall vara så stilla. Jag skall inte tala hvarken om Jack eller Jonathan. Jag skall inte vilja gräfva deras grafvar med mina naglar. Tag bara inte af mig alla kläderna. Lemna mig mitt skynke. Jag fryser så grufligt om nätterna. Men om ni nödvändigt skall ta af mig kläderna, så häll åtminstone inte kallt vatten öfver hufvudet på mig. Det kommer hjertat att slå så grufligt. — Hvilken ohygglighet! utropade Jack. — Slå mig inte, ekrek hon och sökte gömma sig i det innersta hörnet af cellen. Den der piskan tar ända intill benen. Jag kan inte uthärda det. Skona mig; jag skall vara så stilla — stilla — stilla! — Min goda, bästa mor! sade Jack och närmade sig till henne. — Bort, bort! ropade hon i den vildaste förtviflan. Och med ett genomträngande uthållande skrik gräfde hon ner sig i halmen, som hon kastade upp öfver hufvudet med de bäftizaste åtbörder. — Jag dödar henne, om jag stannar qvar längre, mumlade hennes son för sig sjelf, i högsta grad förskräckt. Medan han öfverlade, hur han skulle göra,