Dagens Nyheter – 19 juni 1872, sida 1

hade en plötslig förändring i hennes förvirrade sinne föregått; hon stack upp hufvudet ur halmen igen, eåg sig omkring i rummet och frågade med sakta röst: — Ha de gått? — Hvilka? sade Jack. — Sköterskorna, svarade hon. — Plöga de handtera er illa? frågade hennes son. — Tyst, sade hon och lade de afmagrade fingrarne på sina läppar. Tyst bara! Kom hit, så skall jag säga er något. Jack närmade sig till henne. — Bitt här bredvid mig, fortfor hon. Be så, nu skall jag säga er, hvad de ha gjort. Men vänta, vi måste stänga dörren först, annars kunde de komma och lyss på oss. Se! tillade hon och ryckte bort trasan, som var lindad omkring hennes hufvud; jag hade så vackert svart hår förut, men de ha klippt bort alltihop. — Jag blir tokig sjelf, om jag hör på henne längre, sade Jack och ville stiga upp. Jag måste gå. — Rör er inte ur fläcken, om ni inte vill bli fastläst vid väggen, sade hans mor och höll honom gvar. Säg mig nu, hvarför de ha satt er hit. älskade mor! svarade Jack — Mor! upprepade hon. Mor! HKvarför kallar ni mig så?