HULSCOCE KOMMIteraCe, hajva bufvit anmodade, å samtlige arbetarnes vägnar, till Herrar Principaler, fö benäget afgörande, framlägga följande förslag till förhöjning af arbetarnes aflöning. 1:0, Att aflöniög å styckarbete må höjas med 25 procent. 2:0. Att ingen veckoarbetare må af principal aflönas med mindre än 12 rdr rmt i hvarje vecka samt att den, som — på grund af bristande kunskaper — ej dermed kan aflönas, må å styckarbete ställas. 3:0, Att för mera försigkomna arbetare, veckoaflöningen må, i likhet med styckarbetet, höjas med 25 procent af den under April och Maj månader innehafda veckolön. 4:0. Att arbetstiden måtte allmänt bestämmas till 11 timmar dagligen samt att aflöning, Lördagsafton, må vara afslutad klockan 7. Med afseende å ofvanstående fjerde punkt hafva kommitterade såsom lämpligt ansett arbetsordning böra införas, men hafva de, i samråd med deputerade, lemnat detta till Hrr Principalers och Arbetares ömsestälga öfverenskommelse och bestämmande; — äfvenså, huruvida Hrr Principaler skulle vara benägna, att Fredagsafton aflöna arbetare som hafva familj. eh ran vi oss det ofvanstående punkter odhetsfullt blifva behandlade och afgjorda med let snaraste, helst till den 1 Juli innevarande år. Då vi nu för Hrr Arbetsgifvare framlägga ofvanstående förslag, torde det vara på sin plats att med några ord beröra tillkomsten af samt orsakerna för detsamma. 1878 den 7 Maj befanns af anonym person i tidningen Dagens heter införd en annons, uti hvilken samtlige Bokbinderiarbetare sammankalJades. till ett möte i Kongl, Humlegården Söndagen den 12 Maj, hvilket möte äfven der egde rum och bevistades af krk 100 personer, vid hvilket tillfälle bestämdes att lokal skulle anskafs fas, för att kunna diskutera de frågor, som för Bokbinderiarbetarne kunde anses vara af behofvet påkallade. Detta möte egde rum den 16 Maj och bevistades af 98 personer; frågan gällde nödvändighetsartiklars Förande i -pris samt i följd deraf arbetslönernas höjande; val af komite, beståendo af tem personer, företogs samt bestämdes att arbetarne skulle af deputerade representeras. Vid nytt möte den 28 Maj mellan dessa och kommitterade voro 25 deputerade närvarande, hvilka representerade ett antal af 125 arbetare, då dessa Punkter antogos: Hvad orsakerna beträffar; så äro dessa ingalunda längtan efter att föreskrifva Hrr Principaler lagar, utan är det helt enkelt den nakna nödvinigheten som drifvit oss dertill, ty under en tid, som den närvarande, då för hvarje dag ej annat förspörjes, än stigande i pris ä allt hvad som kan räknas till tillfredsställandet af de kroppsliga behofven, såsom lifsförnödenheter, hyror, kläder, skodon m. m., måste det ligga a betaren om hjertat att söka hjelpen der han kan finna den, el!er i sina händers arbete, och hafva vi, då ingen annan väg finnes å humanitetens område, än den nu valda, vädjat till Hrr Arbetsgifvare, att de måtte höja den aflöning, som är Prodikien af detsamma; och är detta steg taget i medvetanda deraf, att det, enligt tidsandan, anses vara det rätta, samt I fast förtröstan derom, att Hrr rok äre vilja inse: att hvarje revolt, för att erhålla en dylik förhö ning, är för 058 förhatlig, och på grund deraf ej bör förekomma. i Detta hvad beträftar den materiella sidan; men det gifves äfven en intellektuel sådan, hvilken vi ej kunna förbigä. Själen får på grund af civilisationens ständiga uppåtsträtvande. så att säga, dagligen allt. större ordningar, kroppen kan underkastas jomförelsevis ganska stora uppoffringar; ej så med själen; då denna gör sina anspråk gäl lande låter den ej så lätt undertrycka sig; det blir då en fråga om att vara eller icke vara, som är den afgöraade. Emedan nu tidsandan och upplysningen gifvit arbetaren medvetande af att äfven han är en fri man i samhället, hvilken bör, så vidt för honom är möjligt, söka up lysning der han kan finna den, då skall han väl icke förne kas denna sin ädla sträfvan, hvilken för arbetsgifvaren och för samhället,såväl som för honom sjelf, måste blifva välgörande och välsignelsebringande; ty svårligen kan det rg ST att der sinnet blifvit väckt till sjelfodling, blir resultatet aktning för sig sjelf och. för samhilllet; bevis finnas härför och vi tro ej att vi göra orätt, om vi kasta en blick på vår egen kår, der det ganska tydligt visar sig huru mycket af gamla olater, genom upplysningen, under endast ett årtionde, blifvit offrat på civilisationens-altare. Det är ej tillräckligt för arbetaren att han får sina lifsbehof för den kroppsliga tillvaron till. fredsställda — detta är djurens uppgift och de få den tillfredsställd genominstinkten — utan har han såsom menniska, alldenstund han vid sin daning blef delgifven förständet, äfven anspråk på att få odla detsamma, sår vidt sig göra låter. Skulle nu deremot dessa anspråk Hå va unders tryckta af bristen och ringaktning af den mera ; upplyste och framstående inträda i stället för den lifgifvande förhoppningen om likställighet i det samhälle han med sina händers arbete mäste bidraga för att upprätthålla, då blir följden deraf ej annat än nedslagenhet och liknöjdheten intager ER Ar rum, genom ovissheten att kunna skydda sig mot kommande öden, samt sjelfva resultatet ett större eller mindre elände, hvilket antingen är en följd af lasten eller ock af missödet, hvilket i -.det första fallet måste besegras, men ij det sista, förr eller senare, af ett civiliseradt samhälle afbjelpas., På grund häraf hafva vi framställt vår anhållan till Hrr sArbetsgifvare, att de, såsom varande de 088 närmast stående, måtte förhjelpa oss till dessa våra behofs tillfredsställande, och tro vi — ehuru vi ej kunna gå i borgen derför, att icke någon enskild kan finnas, som kan gåcka dessa våra närda fFöRRORpnin jar — att ett dylikt tillmötesgående, från rincipalers sida, skall medföra f fördelar säväl. för dem som för arbetaren, som ock för förbrukaren, ty ej ofta, om ens någonsin, , har man erfarit, att förbättranden af arbetarens skonomiska omständigheter — då de räckas af njel hand — haft till följd ett sämre utför ande af-arbetet, utan tvärtom, emedan det då blir en möjlighet för arbetaren att med intresse omfatta sitt arbete och som, om detta blir ex vana, ( aldrig kan försvinna. Vi kunna, såsom exempel härför, frambålla de länder, der en bättre aflö. ning Ännes, nemligen Holland, Frankrike och England, der äfven ett bättre arbete af arbetaren lemnas; ett förhållande, som i allmänna handeln ydligen kan ses, omedan dessa länders produkter ) gerna kunna jemföras med det mindre aflönade och i allmänhet tydligen sämre tyska arbetet, och betraktande häraf, har man rätt att hysa de största förhoj pringar på den svenske arbetaren. Om vi blicka tillbaka på arbetets historia, så tunna vi se. att denna ifrågavarande förbättring ör arbetaren icke är någon ny uppfinning, utan ar den, ända sedan forntiden, varit en stående råga, hvilken alltjemt, fastän med en förvånandsI vär DE eken t lr SAR sond a slafveri och lifegenskap upphört, den nindre aktade och förtryckte arbotaren blifvit Om ) 3 man I GER La. FA tek.