VULRIRUSTLALSE Uc KA SKULD VÄM Jar. Hvarjehanda ryheter. Som du vill, min vän, men här ska skåpet stå! (Ur Norrköpings Tidningars Stockholmskorrespondens.) I samma qvarter som jag ha i flera år bott ett par välmäende borgsrefamiljer, med hvilka jag vid olika tillfällen haft nöjet att vara tillsammans tillräckligt mycket, för ätt ha kunnat uppfatta ställningar och törbållanden inom de de bäda familjernas husliga lif. Jag fann, bland annat, på båda hållen att det var frun som var herre i huset, på ena stillet med, på andra utan mannens vetskap. Nu är visserligen ingenting vanligare här-i lifvet äa att både man och hustru sträfva efter herraväldet, men de sätt, på hvilka de respektiva fruarne här skötte sina tofflor, voro hvarandra så motsatta och kontrasten så i ögonen fallande just i följd af familjernas intima umgängo, att jag icko kunde undgå att notera de aktade paren i min svarta bok, för att vid tillfälle göra en visa om dem, androm till sträck och varnagol. Tillåt mig först att presentera herr Pettersson. Haa är en beskedlig och välmående man, men saknar all tillstymmelse till stål i karaktiren, och han stär fullkomligt under toffeln. Fru Pettersson å sin sida sätter en ära uti att kunna skryta med det ingen man — hon har varit gift en gång förut — ännu förmått att böja hennes vilja, och att hon nog förstår att lita sin man veta hvar skåpet skall stå. — Min man gör hvad jag vill, brukar hon vanligen afsluta sina harsnger i ämnet, och det med en min och en ton, som visa att hon menar hvad bon säger. Den stackars herr Pettersson bär sitt kors med tålamod hellre än att äfventyra ett försök till motstånd. Förr hände det nägon gång att han på aflägset sätt bjöd till att göra jemväl sin vilja gällande, men frun blef vid minsta tecken dertill så ond, att herr Pettersson alldeles tappade koncepterna och, blek och darrande, foil till fota. För husfredens skull fogade han sig derför undergifvet uti, att hon var den allena styrande viljan; och styrde gjorde hon så i ett som annat. Herr Lundström, min andra granne, brukade ofta skratta åt herr Petterssons mesaktighet. — Jag skulle våra ett sådant kräk att låta hustru min styra mig! Nej då! den stackars Poattersson törs inte säga att två gånger två är fyra, utan att först fråga sin bustru om lof; men se min hustru hon vet alltför väl att det är min vilja söm är lag. Men sö just dönna hr Lundströms orubbliga tro på sitt herravälde gjorde det mycket lätt för hustrun att styra honom. Om hon ville stanna hemma, sade hon sig vilja gå ut, och mannen beslöt sig då vanligen för att icke särta foten utom dörren, bara för att visa att det var han som var herre i huset. Ville han deremot verkligen -taga sig en promenad, behöfde hon bara låtsa sig vilja sluta hvad hon hade för händer; maunen tog då genast sina hatt och befallde henne i myndig ton att göra detsamma. Fruarne Pettersson och Lundström kommo en lördag i somras, då de träffades på Kornhamnstorg, öfverens om att dagen derpå fara ut till Nacka och tillbringa söndagen i det gröna. Fru Pettersson behöfde bara i tydliga och bestämda ordalag gifva sia vilja tillkänna för att hennes, om husfridens bibehållande måne man genast skulle gifva sitt bifall till den beramade utfarten. Fru Lundström åter måste följa en annan taktik. Äfven hob var fast besluten att fara till Nacka, men se hon bearbetade sin herre och man på följande sätt: — Kan du tänka dig, sade hon, att Petterssons äro. galna nog att vilja tillbringa hela morgondagen vid det tråkiga Nacka! De fara dit i morgon bittida. Hr Luadström svarade: — Jag kan icke fiona något så galet deri; om jag kände mig hågad att fara dit eller någon annanstans, så for jag. — Det är gifvet att du det gjorde, medgat fru Lundström; men du skulie inte vara så oresonlig att taga mig med, om jag inte ville. — Om du inte ville! Åhå! Ena hustru får inte ha någon annan vilja än sin mans; om jag ansåg lämpligt att du följde med, så for du, och dermed vore den saken all. — Men, käre Lundström, du vill då att allt skall dansa efter din pipa. Om jag vore bestämd för att iote fara, skulle du allt få svårt att öfvertala mig. — Svårt att öfvertala dig! utropade hr Lundström. Då är det afgjordt att vi också fara till Nacka i morgon. Jag skall ha min vilja fram, Kristio, och ingen hustru i verlden skulle kunna rabba mitt beslut. Gör dig i ordning att fara till Nacka i morgon bittida med half9-båten, för om du vill eller inte, så skall du fara! . — Käre Lundström, svarade frun fogligt, jag vet att då du fått något i hufvudet, så sittar dat dar Tag har aldrig satt am aå cn.