Dagens Nyheter – 18 juni 1872, sida 2

valda stycken ur de bästa operor samt folkmelodier både från andra länder och Sverige; senast i dag var slutnumret vid Mihblbrunn Ulfåsa-marschen, och då jag händelsevis gick helt nära förbi en af basunisterna, läste jag tydligt noternas öfverskrift: Brolopet pa Ulfosa. Post skriptum. Ehuru jag har mer beuodran för än lycka hos det töcka könet, vill jag dock följa de skönas vana och komma med ett litet post skriptum. Då jag anlände hit först dagen före öfversvämningen, men behöfde några dagar att orientera mig och se hur här i allmänhet gick till, så är denna första vattenhistoria nu en gammal nyhet, hvilken väl långt för detta genomlupit de flesta svenska större tidningarne. Men någonting som kan kallas alldeles färskt är, att alla etadens invånare i går kl. 10 f. m. grepos af en nästan större rädsla för floden än förra gången. Det anlände nemligen telegram från det några mil härifrån belägna Teppel, att ett skydrag, åtföljdt af ett förfärligt störtregn, der hade stegrat floden och sprängt flera dammar. Att Carlsbad, såsom vida lägre liggande, skulle hemsökas af en ny olycka, togs alldales för gifvet. Men man hade nu dagen för sig och några timmar på sig för att hinna mota Olle i grind. Uti alla butikdörrar sattes plankor på tvären och alla springor och fogar tillkittades med cement. Från de lokaler, som ligga djupast vid flodbädden, transporterades alla effekter högtupp bland bergen. Villervallan blef stor; floden steg en half aln i timmen fyra timmar i rad; men dermed nöjde han sig den gången, och alla sluppo sålunda undan med blotta förskräckelsen. När emellsrtid sådant sker midt i sommaren, hvad kan då icke väntas vid islossning och höstflod! Jag undrar numera icke på att Carlsbadboarne äro de höfligaste menniskor i kristenheten; ty med en sådan despotisk regering, sådane prester och sådan flod till husbönder, kan hvem som helst bli spak . .. Saknar det föregående räson, så skall det efterföljande åtminstone icke sakna rim: Den ena stunden dricker jag Carlsbader, Så varmt, att man kan koka ägg dervid; Den andra drar jag mig en liten spader; Den tredje klottrar handen några rader; Den fjerde somnar jag i lugn och frid. Så ändas dagen och så ändas nawten, Och dan derpå dricks åter kokheit vatten. Jag mager är och något blek om kinden, Förbi är kraft och korpuz, rubb och stubb. Min tanke når ej foten ens af Pinden, Fastän min boning är högt upp på vinden, Helt nära himlen i en liten skrubb. Och styr jag tätt bredvid till grannen kosan, Så möts jag äfven der af rama prosan. Jag gjort ett fynd af några goda vänner, Med hvilka jag trifs väl i samma bås, Och en af dem jag från den sidan kinner, Att han en perla är bland äkta männer, För öfrigt guldsmed ifråa Vesteråa. En annan meriteras med den dygden, Att vara rik och bo i Karlstads bygden. Den tredje är en fyr fråa Eskilstuna, Förträffiig karakter, men något het; Den fjerde bör på så eätt få sin runa, Att han gjort toddarne för mycket bruna Vid Vetteros strand och blifvit allt för fet; Den femtes kropp och plånbok föga väger, Men ilsklighet gom Stockholmsbo han eger. Den ejette bör till tidens fenomerer, Med alneiångt skägg och ögon som en falk. Han är visst bördig från de saracener, Fast ou ban står bland vår armås kaptener Och oålar jord och bränner Gotlandskalk. Hvartbän vi gå, så går han uti töten, Är fast och hållbar — utom i dieten. Förnäma herrar finnag också godt om, Men som med dem jag ej bekant får bli, Och utomdess för deras räkning smått om E!oge-förråder och till brunnen brådtom Jug har, så slutar jag mitt emideri Med satsen: såsom khjorten träget längtar Till friska källans, jag till hemmet trängtar.