Dagens Nyheter – 18 juni 1872, sida 1

KA resa sig, förrän efter en stund, så framt icke en tredje person hade oförtänkt kommit till hans hjelp. Det var nemligen Blåskinn, som med värjan i hand kom rusande mellan träden och kastade sig öfver tjuftagaren. Emellertid fick Jack tillfälle att åter resa sig på benen, men när han hade kommit sig före och sög sig omkring efter sin bjelpare, blef han varse Blåskinn liggande, som det tycktes, död på marken, med ett svårt hugg tvärs öfver pannan; och då han lutade sig ned, för att undersöka hans tillstånd, hörde han på något afstånd ett sakta stånkande. Han skyndade genast åt den sida, hvarifrån det kom, och fick se Thames Darrell liggande utsträckt på marken. — Är ni sårad, Thames? frågade Jack med oro. — Icke farligt, tror jag, svarade Thames; men skynda er nu att fly — rädda er sjelf. — Hvar äro mördarne? frågade Jack. — Borta, svarade den sårade. De inbillade sig utan tvifvel, att de hade fullbordat sitt värf. Men jag hoppas ännu lefva nog länge, för att straffa dem. — Jag skall bära er in först, innan jag går, eller också skall jag säga till herr Wood, yttrade Jack. . — Nej, nej! ropade Thames; fly genastjanars kan jag inte svara för er säkerhet; Om pi vill göra mig till viljes, så gå pöebbtonblicket härifrån. JACK SHEPPARD, 69