Dagens Nyheter – 17 juni 1872, sida 1

Ack, ångra er, Jack, medan det ännu är tid! ångra ert elaka uppförande. Jag vill: bedja för er. — Jag kan inte ångra mig -— jag kan inte bedja, svarade Jack, som plötsligen återtog sitt öfvermodiga skick. Jeg skulle aldrig ha blifvit hvad jag nu är, om inte för er skull. — För min skull? utropade Winifred. — Ja, jag älskade er, svarade Jack. Bli inte förskräckt — det är förbi nu — jag älskade er som gosse, ville jag säga; men utan hopp, och det gjorde mig förtviflad. Nu, sedan det är för sent, finner jag, att jag kunde ha varit er värdig — att jag är af lika god härkomst, som Thames Darrell. Men jag vill inte tänka mer på den saken; jag kunde bli tokig. Hör nu, Thames; jag har sagt, att ert lif är i fara. Förakta inte min varning. BSir Rowland Trenchard vet, att ni har återkommit till England. Jag såg honom i natt hos Jonathan Wild, sedan jag undkommit ur nya fängelset. Han var då nyss anländ från Manchester, på den förrädiske tjuftagarens kallelse. Jag hörde derag öfverläggning, som gick ut på att mörda er. Det skulle verkställas redan i afton. : — 0, min Gud! skrek Winifred, medan hernes far, full af fasa, lyfte sina härder mot himlen. — Då jag nu dessutom säger er, fortfor Jack, att, näst efter er, äro min mor och jag närmaste arftagare till min morfars, sir Montacute