Frankrikes nationalförsamling har nu definitivt beslutat införandet af en ny armåorganisation, grundad på allmän värnepligt utan rätt till lega eller friköpning samt med fem års aktiv tjenstgöring och ytterligare 15 års skyldighet att qvarstå i armön. Det är, som man finner, högst betydliga uppoffringar som landet härigenom underkastat Big, ja, uppoffringar så stora, att de knappast kunna beräknas och helt visst skola blitva till sina töljder, om icke förderfliga, så dock åtminstone i högsta måtto tryckande och hinderliga för mnäringslifvets normala utveckliug och landets uppblomstring. Också ha mot den femåriga aktiva tjenstgöriogea, hvarigenom mer iän 700,000 man af landets kraftigaste söner skola ryckas från det produktiva arbetet, allvarliga och skarpa röster höjt sig, fordrande att denna tid skulle minskas till tre eller åtminstone fyra år. Men allt förgäfves! Presidenten Thiers har, i sista stund, då hans vältalighet ei lyckats bryta motståndet, tillgripit det gamla bzpröfvade medlet att hota med afgång, vid detta tillfälle dock icke under gråt, utan för ombytes skull under vrede. och det hjelpte. Öfver 700,000 fransmän skola stå på aktiv fot och under tiden vara beröfvade en medborgares förnämsta och dyrbara ste rättighet, den att ega rösträtt! Vi hafva sett i svenskt tryck uttaladt, att detta beslut måste glädja Frankrikes vänner. För vår del måste vi bekänna vår åsigt vara den, att Frankrikes vänner borde erfara smärta öfver hvad det landet nu blifvit underkastadt, Säkert är att hvar och en, för hvilken fransmännen icke ensamt äro menniskor och för hvilten deras land icke uteslutande är kulturens vagga, amma och fostrarinna, måste erfara en djup sraärta deraf och beklåga, med förtviflan beklaga, att den samna humanitetans och upplysningen icke kommit längre än att vi ännu stå qvar på barbarernas ståndpunkt. Rörande förhandlingarne i franska national församlingen den 10 dennes, då deputeraden Jean Brunet samt generalerna Guillemaut och Charenton sökte gonomdrifva förslaget om tfycaårig tjenstetid inom den aktiva armån, hvilket förslag, såsom bekant, äfven förkastades, föreligga nu omständliga redogörelser, hvaraf framgår att denna sammankomst varit mer än vanligt stormig. Amiral Chasseloup Laubat, utskottets ordförande, upprepade skälen för den fomåiiga tjenstgöringen och tillade: Vi vilja alla freden, men vi måste ha en stark armå, för att kunna betrygga 038 mot anfall. Deputeradena Keller och Lavergne angrepo emellertid med häfvighet det af utskottet före: slagna lagstadgandet, hvilket de ansågo komma att ha till följd att en del medborgare skulle fortfarande, men med begagnande af andra utvägar än hittills undandraga sig krigstjenstskyldigheten. Sedan diskussionen sålunda i flera timmar hade rört sig fram och åter samt en fjerdedel af kammarens ledamöter lemnat sessionssalen, för att begifva sig tillbaka till Paris, besteg Thiers helt oväntadt talarestolen och förklarade i energiska ordalag att khaa icke kunde gå in på något af de framlagda ändringsförslagen. Efter att ännu en gång ha i korthet uttalat sina skäl för en femårig tjonstetid och ånyo citerat ett yttrande af marskalk Bugeaud, slutade han med dessa ord: Gud bevare mig från att vilja tvinga förgamlingen att följa mina önskningar — men om de ifrågavarande amendementen bli antagna, kan jag icke återvända till denna sal. Jag känner det ansvar som hvilar på mig, det är derför jag vidhåller min åsigt. Skzulle iag väl låta förmå mig till att verkställa em lag, som efter min öfrertygolse är dålig? Det vill jag icke göra. Jag är fullt medveten om be tydelsen af mina ord och tror mig vara berättigad att tala på detta sätt, Situationen är så klar och tydlig som möjligt. Hr Kerdrel beklagade, att Thiers alltför