som närmade gig; dörren öppnades, och en ung man inträdde oförekräckt i rummet. Den som sgälunda trängde sigin, var snyggt, till och med rikt klidd; han bar en purpurröd, guldbroderad ridklädving; ett bredt gehäng, hvaruti en hirschfängare var fästed, hängde öfver hans axel; hans stöflar räckte öfver knäet, och i handen höll han en guldgalonerad hatt. Han steg raskt fram och stannads midt på golfvet, i det han såg sig omkring, samt fästade slutligen sina mörka uttrycksfulla ögon på Thames Darzell. Hans åsyn väckte hos alla närvarande ,dea högsta bestörtning och förskräckelse, Winifred gaf till ett högt rop. Thames sprang upp och drog till hälften ut sin värja; medan Wood, fom tog af sig glasögonen, för att öfvertyga sig att hans ögon ej badrogo honom, utropade i en ton och med en blick, som uttryckte den yttersta förvåning. — Jack Sbeppard! . — Jack Sheppard! upprepade tjenstflickan. Är det Jack Sheppard? O, min Gud! jag är förlorad! Vi bli mördade allihop. Uff, uff! och med ett gällt skri rusade hon ut i förstugen, der hon föll afdånad ned. Den som föranledde all denna räddsla och förvirring, stod emellertid orörlig, och såg gig omkring med en blick och eu hållning, fom icke voro utan värdighet. Han höll sina skarpa genomträngande ögon stadigt fästade på Thames