Dagens Nyheter – 14 juni 1872, sida 1

till ännu värre ytterligheter. Han fattade hennes hand och höljde den med kyssar. — Tillbedjansvärda varelse! utropade han med den ömmaste ton och den passionfullaste blick, han förmådde antaga. Tillbedjansvärda varelse! jag har länge älskat och älskar er ända till raseri. Er djupt saknade mor, hvars förlust jag evigt skall beklaga, upptäckte snart den passion, hvaraf jag förtärdes, och värdigadss uppmuntra den. Gifve Gud, att hon ännu lefde och kunde understödja mitt frieri! — Min herre, ert uppförande är oförsvarligt, sade Winifred, under det bon fåfängt bemödade sig att draga sin hand tillbaka. Jag kan incte tåla det. Jeg ber er allvarsamt — släpp mig! — Aldrig, svarade Kneebone med stigande passion ; aldrig, förrän jag får af era egna läppar mottaga det svar, som skall göra mig till den sällaste eller den olycksaligaste menniska på jorden. Hör mig, tillbedjansvärda flicka! Ni käoner icke höjden af min kärlek. Ingen egennyttig beräkning inverkar på mina känslor. Den mest brinnande kärlek och beundran för er makalösa skönhet är hvad som ensamt beherrskar mig. Må er far, om han vill, lemna hela sin förmögenket åt sin fosterson. Det bekymrar mig icke det minsta. Om jag blott får ega er, så har jag en dyrbarare skatt än någon kung kan skryta med. — Upphör då en gång med ert dåraktiga tal,