Utrikes-Nyheter. Såväl i Amerika som i England har Alabamafrågan under sistlidna vecka föranledt hättiga debatter inom de resp. riksförsamlingarne. Efter det telegram från Washington och Newyork af den 1:sta och 2:dra denrnes framställt situationen i de mörkaste färger, hette det åter den 3:dje att välgrundade förhoppningar om en snar lösning förefunnos. Sedan har cn stormig öfverläggning i engelska öfverhuset ånyo kastat en stark skugga öfver förboppningarne. Under senatens sammankomst i Washington den 1 dennes höll den bekante senatorn Charles Sumner ett tal, som räckte i fyra timmar, och hvaruti han våld samt anvgrep presidenten Grant, hvilkens re gering han beskyllde för oduglighet, korruption och vårdlöshet; i synnerhet karakteriserade han Grants utrikespolitik såsom alldeles förvänd och planolös. Efter Sumner talade tysken Carl Schurz i samma anda. Deras anfall gällde emellertid mera presidentens återväljande än Alabamasaken. Som bekant, har Grant i en not till engelska kabinettet föreslagit att hänskjuta frågan om neutrala makters rättigheter till en ny engelsk-amerikansk kommission, hvilken skulle sammanträda nästa vinter. Antagligen har Gladstoneska ministåren varit tvifvelsam i afseende på det svar som härpå borde afgifvas; emellertid framkom lord Russel vid öfverhusets sammanträde den 4 dennes med sitt länge bebådade förslag om att suspendera skiljedomstolen i Gendve, tills Amerika återtagit sina fordringar om ersättniog för de indirekta förlusterna. Rassel angrep i sitt tal regeringens handlingssätt, såsom röjande en otillbörlig svaghet och försagdhet gentemot det amerikanska kabinettets oberättigade anspråk, Lord Granville framhöll i sitt svar, att England borde göra allt hvad som stod i dess mekt för att åvägabringa en vänlig öfverenskommelse, och att passionerade uttalanden från öfverhusets sida lätt kunde inverka skadligt på underhandlingarne. Russels förslag understöddes förnämligast af lord Cairns, hvilken anföll Gladstones politik så häftigt, att han flera gånger blef afbruten af ministrarne Granville och hertigen af Argyle. Regeriogen försvarades kraftigast aflord Kimberley och biskop Ripon. Vi nämde i vårt senaste nummer att Gambetta deltog i diskussionen rörande den nya franska armålagens 23 paragraf, uti hvilken föreskrifves att uppskof med inträde i krigstjenstgöringen under vissa vilkor kan beviljas unga män som derom göra ansökan, Gambetta uppträdde häremot, förklarande att dylika medgifter kunde passa för det aristokratiska Tyskland, men voro alldeles olämpliga i det demokratiska Frankrike, emedan likheten i afseende å medborgerliga rättigheter och pligter skulle kränkas och missnöje alstras genom en sådan bestämmelse. Hvad man i denna 3 vill, sade Gambetta, är endast en förklädd rätt för visst folk att sätta andia i sitt ställe — utan någon kostnad. Han uttalade vidare den farhågan, att om man antoge den ifrågavarande paragrafen, som medgifver anstånd med krigstjenstskyldigheten åt 4 procent af det utskrifoa manskapet, så skulle åtminstone 25 procent anmäla sig för att komma i åtnjutande af denna förmån, och han var öfvertygad om, att icke blott de hvilkas ansökningar blefvo afslagna, utan alla de 96 af 100, som måste uppfylla sin pligt mnt fosterlandet, skulle komma att känna sig missnöjda. En modifikation i paragrafen föreslogs af Jean Brunet, och blef resultatet af öfverläggningen att 3 23 jemte Brunets ändringsförslag återrcmitterades till utskottet. Säledes är denna punkt ännu icke afgjord, såsom vi efter ett telegram till Daily News oriktigt uppgåfvo i lördagsnumret. Gambettas tal har väckt ett ofantligt uppAR a a tr as Tie Vr ft a KR VT. AR FR