Dagens Nyheter – 5 juni 1872, sida 1

afgörandet och dess sannolika följder för statsmakterra och folket. I det vi denna gång endast vidröra dess rent konstitutionella sida, finna vi oss blott uppfordrade till att påpeka, hur genomgående statsrådets migsuppfattning af sin konstitutionella ställning är, i det statsrådet nemligen icke allenast påkallar konungens personliga inblandning, utan äfven utverkar ett uttalarde om, att dess eget qvarblifvande vid embetet är liktydigt med upprätthållandet af konungamaktens grundlagsenliga rättigheter, Härtill reducerar sig således den Stangska ministerens förtroende till det norska folkets aktning för den institution, som det ställt i spetsen för sin författning. Undersöker man nu hvad det kan vara, som förmått Stangska ministören till att äfven denna gång försöka att undandraga sig det ansvar, som hon är skyldig både konung och folk, genom att för sitt eget vidmakthållande söka betäckniog bakom den oansvarige monarkens Trygg, så är det icke svårt att finna detta. Det framgår ganska klart af den rörelse, som ministtrens anhängare under de senaste fjorton dagarne sökt och genom åtskilliga medel också lyckats att åvägabringa med meningsuttalanden till fördel för henne sjelf och mot re presentationen samt de af den senare fattade besluten. Hon har här funnit ett liknande ansvarsfritt eller rättare utom allt verkligt ansvar stående skydd som det, hon sökt i konungens person. Systemet är i båda fallen detsamma, Men dess ge: omförande skulle också i båda fallen verka lika ödesdigert för de makter, som det påkalar till sin bjelp. Genom att neddraga sjelfva den kuegliga institutionen från dess upphöjda ståndpunkt in i dagens politiska strider, skall det slutligen kunna utsätta dennas eget bestånd för fara. Ock det skall å andra sidan, genom att frammana en oorganiserad, utom all laglig eller till och med blott förnuftig ordniog stående folkomröstningsrörelse, antingen framkalla de krafter från djupet, eom det sjelf minst af alla förstår att leda till det goda, eller också i bela landet väcka en afsmak för allt offentligt meningsuttalande, som vore liktydigt med allt politiskt samhällslits boritvinande och död. Fattar ministören Stang hvad de närmare och aflägsnare verkniogarna af hennes uppträdande måste blifva, då handlar hön, genom att detta oaktadt framkalla dem, med ett po litiskt lättsinne, som värmar sig gränsorna af det för statens bestånd farliga. Fattar hon dem icke, har hon derigenom -aflagt det starkaste vittnesbörd, som det hittills fallit på hennes lott att aflägga, om hur bedröfligt blind hon är för allt, som rör sig hos vårt folk. Det är detta, som gifver ställningen dess allvar och som är egnadt attväcka bekymmer, att det således nu åter förestår en strid, som efter all sannolikhet skall komma att sträcka sig mera till alla samhällets kretsar än någon af de föregående liknande, till hvilka vårt land varit vittne. Lyckligtvis eger vårt folk en betänksamhet, en tro på de lagliga verkningsmedlens egen styrka och en förtröstan på at; det rätta dock slatligen skall segra, som förvissar om, att striden aldrig ett ögonblick från folkets och dess representanters sida skall komma att föras utom gränsorna för en allvarlig politisk diskussion.