Dagens Nyheter – 5 juni 1872, sida 1

följde han samma väg och befann sig snart på Paddington-slätten. En rad präktiga och redan på den tiden vördnadsvärda almar utbredde gina vidsträckta grenar öfver detta intagande ställe. Af en person, som stod i skuggan under ett af dessa ädla träd, erhölls underrättelse, att de begge ryttarne hade ställt gin kosa åt Harrow-vägen. Ehuru föga utgigt den unge mannen numera hade att upphinna dem, dref han likväl på sin häst till ännu starkare fart. Ankommen till Westbourne-slätten — som på den tiden var ingenting annat än ea hed, betäickt med givst och ängborst, och der endast två små kojor och en krog voro till finnandes — såg han nu på långt afstånd dem, han sökte, rida i sakta gkridt uppför den vackra kulle, gom höjer sig från Kensall-slätten. Men när han efter en skarp ridt kom till höjden af nämnda kulle, såg han intet spår mera efter dem; och emedan jagtifyern hade under tiden något svalnat, började han förebrå sig sjelf den dårskap han begått, att aflägsna sig, efter hvad han trodde, så långt ifrån sitt mål. Ianan han ville vända om tillbaka, etannade han likväl en stund för att betrakta det vidsträckta och herrliga landskap, som utbredde sig under khans fötter — men som nu bortskymmes för den resandes ögon genom de höga murar, hvilka på denra gida omgifva den allmänna kyrkogården, och som JACK BHEPPARD: 45.