Dagens Nyheter – 3 juni 1872, sida 3

En ytterligare Masaniello. En iosändare har i detta blad nyligen uppritat en bild af Masaniello (i 2:dra akten af Den stumma), såsom variant till den vi i ett föregåendo nummer sökt framställa. Olikheten beolöper sig egentligen blott till Masaniellos första scen och särskildt till den första barcarolens föredrag ; men saken är i artistiskt hänseende ej utan betydelse. Ins. vill nemligen att visan skall lita agitatoriskt, hvaremot vi anse den i det hela böra sjungas med ett mera mildt uttryck, i stilen at en aubade eller morgonssrenad. Masaniello är visserligen en god patriot, bekymrad öfver sitt fosterlands Botryck och än mera tör sin syster, som han cj kan återfiona, hvilket ock hans kamrater anmärka; men derför är han fnnu ej någon upprorsstiftare, hvilket ej liggeri hans milda väsonde; han måste våldsamt drifvas derhän, Härigenom nyanseras bilden. För att förjaga bekymren uppstämmer han på kamraternas uppmaning denva naiva visa, som så skönt skildrar en sommarmorgon under Italiens herrliga himmel: Amis, lz malinge est belle; det är en naturåskådning af äkta syditaliensk ton. Möjligt att författaren tänkt sig en något mera blandad stämning; men ait kompositören gifvit stycket en mild och älsklig färg, som sån gapen följaktligen äfven bör söka återgifva, dorom kunna meningarne svårligen vara delade, och här anse vi hr Arnoldsons nog heroiska upp: fattniog ej vara så alldeles riktig. Endast i refrängen framtittar en sidosläng åt hafskun gen jemte den försigtiga förmaningen: påckheur, parle bas! wen detta är blott en lätt nyans; lika snabbt öfvergår han med sydländarens olastiska lynne till den gladare sorglösa tonen, och detta anse vi för ett fint snilledrag af Auber, hvilket äfven återfinnes i andra af haos operor (t. ex. Fra Diavolo). Men när Pietro återvänder mod tröstlöst besked, och till råga på allt Fenella kommer hem med sin bedröfliga historia, då får sakea ett annat utseende, halst då Muasaniello gissar till hennes förföråre. Maa jemföre nu den andra barcarolens oroliga rytmer och skarpa disgonanser med den förstas blida melodi! Nu är upp torasmakaren firdig, och här må sångaren agi tera efter bästa förmåga. Denna vyanserade dramatiska stegring af affekten är ypperligt tänkt, och då den icke bestä.ndt betonas, för loras eller åtminstone försvagas en af operans hufvudeffektor.