Dagens Nyheter – 3 juni 1872, sida 1

och han skulle också vara den lyckligaste, om inte... klödeshandlaren tystnade. — Fortfar, min herre, ropade främlingen ifrigt. — Hans hustru lefver ännu, svarade Knecbone torrt. — Jag förstår, sade främlingen, som ej kunde undertrycka ett småleende. Men det föruprdrar mig ett höra er säga så. Man har berättat mig, att fru Wood fordom varit rmycket omtyckt af er. — Det ver hon, sade klädeshandlaren, i det han tog sig en ofantlig pris snus, med den min en man antager, då han icke tycker illa om att bl: raljerad för sisa kärleksäfventyr; det var hon verkligen. Men dea tiden ör förbi, helt och hället förbi. Sedan henzes man pålagt mig en så stor tacksamhetsförbindelse, kundo jag ej med heder fortfara att... hm! och härvid tog han sig ännu en pris, för att förklara sitt afbrott. Dessutom är hon hvarken ung mera, ej heller är hennes lynne på något sätt förbättradt... hm! — Nog om den saken, berre, anmärkte främlingen sllvarsamt; men låt oss nu tesla om någonting angenämare — hennes dotter. — Det måste jag erkänna är ett mycket engenimaro ämne, svarade Koecbone med ett pjeltbekagligt småleende. Främlingen gsf honom en blick, så6om han skulle varit högeligen benägen att tukta hans oförskämdhet,