mer ihåg nu. — Jag vill inte uppehålla dig länge. Men sög mig bara, hur du har kommit ur arre:t;n, der du i går blef insatt. Kom och sitt bredvid mig — här — på sängen — ge mig din hand — och berätta mig ordentligt allting. Hennes gon lydde och satte sig på det enkla sängtäcket vid hennes sida. — Jack, sade hon och tryckte hans hand mellan sina feberglödande fingrar; jag har varit sjuk — mycket illa sjuk — jag tror, jag har yrat — jag tänkte jag skulle dö i natt — men jag vill inte säga dig, hur mycket lidande du förorsakat mig — jag vill izte göra dig någon förebråelse. Lofva mig endast att bättra dig — att öfverge dina föraktliga kamrater — och jag skall förlåta dig — jag skall välsigna dig. Ack, min bästa, min älskade son, låt varna dig i tid. Du har lemnat dig i händerna på en gudlög, en förfärlig menniska, som icke skall ge sig tillfreds, förrän han gjort dig fullkomligt olycklig. Lyssna en gång till din mors böner, och låt henne icke dö med brustet hjerta. — Det är för sent, svarade Jack med dyster uppsyn; jag kan aldrig mer bli en rättskaffens menniska, om jag aldrig så gerna ville. — Ack, säg inte så, invände hans olyckliga mor. Det är aldrig för sent. Jag vet att Jonathan Wild har fått makt med dig, ty jag såg honom nära intill dig i kyrkan; och om det nägonsin är tillåtet för mensklighetens fiende att