sittande på grindstolpen under skuggan af ett gammalt träd, tydligen bevakade honom med sina blickar. Ett ironiskt leende spelade på tjuftagarens läppar, och gossen, som blygdea att visa sig obeslutsam, fortsatte sin väg. Sedan han en stund klappat på dörrn förgäfves, föll det honom in att försöka låset, och till hans törundran gick det upp. Han steg in med en hemsk aning att något bedröfligt skulle möta honom, En katt kom och strök gig emot honom, i detsamma han inträdde, och tycktes med sitt jamande vilja be honom om föda. Det var det enda ljud han hörde. Jack var i början nästan rädd för att tala ; men slutligen fattade han mod och ropade: — Mamma! — Hvem är det? frågade en svag röst ifrån gBingen. — Er son, svarade gossen. — Jack! utropade enkan, i det hon satte sig upp i sängen och drog undan sparlakanen. Är det verkligen du, eller drömmer jag? — Ni drömmer inte, mamma, svarade han. Jag kommer för att taga afsked af er, innan jag lemnar denna ort, och underrätta er, att jag befinner mig väl. — Hvart ärnoar du dig?frågade modren. — Jag vot knappt, svarade Jack; men här är jag inte längre säker. Jag vågar ej dröja. — Ack! det är sannt, återtog enkan, hos hvilken alla de förfärliga minnena från föregåonde dagen på en gång vaknade; jag kom