han i detsamma fick höra den ena ryttaren tala, kände han genast igen rösten och förstod att de hade kommit i vänskaplig afsigt. — Qvicka er, Blåskinn, annars må fan ta er! brummade Jonathan Wild med sin djupa basröst. Vi få väl hela byn på oss, för det inte ni kan bryta upp en dörr utan så mycket omständigheter. Nyttja dyrken, menniska! — Här behöfs hvarken dyrk eller kofot, herr Wild! ropade Jack, i det han hängde sin hatt på högra armen af vägvisaren, och lutade sig fram öfver trätaflan. Jeg har gjort alltihop sjelf. — Hvad fan nu? utbrast Jonathan och såg dit upp hvarifrån rösten kom. Har ni brutit er ut ur buren sjelf, Jack? — Bå ser det ut! svarade gossen vårdslöst. — Bravo! ropade tjuftagaren med bifallande ton. — Det öfvergår allt hvad jag någonsin hört talas om, röt Blåskinn. — Men är ni verkligen deruppe? frågade Jonathan. — Nej, jag är här nere, svarade Jack och hoppade utföre. Jag skall säga er en sak, herr Wild, tillade han skrattande; det behöfs ett starkare fängelse än Willesdens bur för att hålla mig qvar. — Jo jo men, yttrade tjuftagaren; ni kommer att göra hans maj:ts fångvaktare mycket bekymmer, när ni får några år på er. Det JACE SHEPPARD. 426.