En recett, behjertansvärd om någon, är till om fredag annonserad å Stora teatern; det är nämligen den ena af de för köroch balett-staterna beviljade recetterna, som då eger rum. Allmänt kändt är, huru ytterst knappa dessa kårers lönevilkor äro, under det att de dock hafva en ganska trägen tjenstgöring; k. teaterdirektionen har nu bebjertat detta förhållande och beviljat de nu ifrågavarande kårerna ett par recetter för att belöna de djupa ledernas oförtrutna arbete i Thalias tjenst. Men d:t är på allmänheten det ytterst beror, om direktionens goda afsigter bli frugtbärande. Några farhågor kan man dock icke gerna hysa i detta afseende, då på fredagens program står Profeten (med hr Arnoldson i titelrollen) och då på den andra recetten Wilhelm Tell lär vara ämnad att gifvas. Såzom ett vackert drag af välvilja och hjelpsamhet må här omnämnas, att fru Michaeli och hr Uddman benäget erbjudit sig att -spektakeldagen försälja de öfverblifna biljetterna, och kommer denna försäljning att ega rum en tr. upp i Operahuset. Med sådana kassörer föreställa vi oss att mången låter fem vara jemt, och då skulle det ju kunna hända att resultatet icke allenast blir godt, utan bättre än ett utsåldt hus under vanliga omständigheter betingar. Djur gårdsteatern gifver i dag eperan Cendrillont med fröken Lillja, som förut med bifall uppträdt i denna pjes, uti titelpartiet, och den förut omtalade debutanten hr Höökenberg i Alidors rol. Frithiof Faa. Öfver denne i Helsingfors8 annnandag pingst aflidne svensko skådespelare, som äfven i Sverige, från den tid han tillhörde det Åhman-Pousetteska sällskapet, gjort sig känd som en begåfvad scenisk konstnär, men som i Finland vunnit ett berömdt namn, innehåller Vikingen följande minnesruna: tFrithiot Raa är icke mer: så lydde den sorgliga underrättelse, som i förgår gick från man till mar, för att hos en hvar framkalla deltaande. För icke så länge gedan bade man sett en snillrike konstnären från scenen förtjusa ubliken och emottaga dess hyllningar, och nu åg han kall och liflös, bortryckt i blomman af sin ålder från den lysande konastnärsbanan: det var den bittra kontrasten i denna tanke, som icke kunde förfela att hos alia, som älskat och beundrat den utge mästaren, framkalla de sorgligaste känslor. Frithiot Raa var född den 11 januari 1840 i Stockbolm och ingick, efter att någon tid hafva studerat vid målareakademien derstädes, år 1861 vid den svenska scenen. Tre år senare ankom han till Helsingfors och med undantag af ett år, har sedermera bans verksamhet egnats vår tea. ter, hvars prydnad han varit alt från den stund hen först i Gringoire med storm intog publiken. Det måste uppskattas som en sällsynt lycka för vår ringa scen, att den flera år å rad fick behålla en konstnär af den ovanliga begåfning som Raa. Ty sällan torde det inträffat, att hos en person så många för scenisk verksamhet egnade företräden varit förenade som hos honom. Ena vacker gestalt, ett uttrycksfullt anlete, en sällspordt klangrik och behaglig orgad, ett godi hufvud ech ett känslofullt bjerta — se der de faktorer, som hade förenat sig att af Raa göra den helgjutove konstnär, som så ofta kommit våra hjertan att klappa af förtjusning. Vi behöfva icke uppräkna hela den rad af stora roller, i hvilka hån fick emottaga publikens hyllning — de qvarstå fortfarsude i allas tacksamma hågkomst. Men två af dessa roller hafva en speciel betydelse för Tinland, och tacksamheten mot Raas minne fordrar att i deta sammanhang namnen Daniel Hjort och Gustaf IT Adolf nämnas. Ehury i allmänhet Raas skådespelaretalang hejst och med största fördel oms attade ädla; storsinnade och öppna karakterer,