Dagens Nyheter – 25 maj 1872, sida 2

. Hvarjehanda nyheter. Custaf Vasas bord, Nedanstående at fullt trovärdig person meddelade berättelse torde utgöra ett bevis på hvad värde mon ibland kan tillmäta uppgifter af dem, som afyttra s. k. historiska antiqviteter: För något mer än tjugu år sedan gjorde min man och jag, då bosatta i Vestmanland, en rega till Stockholm och besökte under vår dervaro äfven slottet. Bland föremål i de kungliga rummen, gom väckte vårt synnerliga intresse, ver ett gammalt bord, hvilket, efter förevisarens oppgift, hade tillhört Gustef Vasa och om hvars äktpet denne konungs i bordet utan tvitvel egenhändigt ristade namnteckning bar vittne. Kort efter återkomsten till vårt hem fingo vi en dag besök af en i närheten bosatt f. d. snickare, Ekström, en gammal hedereman, gerna sedd såsom. gäst hos sila grannarne, ej allenast för sitt städade sätt, utan Efven för sin kännedom om en mängd förhålland:n och personer. Naturligtvis blef. Stockholmsresan genast. ämne för samtalet och det. märkvärdiga bordet på slottet noggrant beskrifvet. Men, man må döma om vår öfverraskning, då gubben Ekström, i stället för att dela vår vördnadsfulla beundran för den dyrbara reliker, började skratta och upplyste oss Om, att kan sjelf skurit nämnet i detta bord! För att bestyrka sin utsago berättade han, att under hans verksamhetstid en högre, mycket epekulativ militär ;for omkring i landsorten och köpte upp alla gamla möbler han kunde få fatt i och anmodade derefter Ekström gatt laga och putsa upp dem, utan att säga bonom för hvad ändamål så mycken omsorg och möda egnades det gamla skräpet. Först Jång tid efteråt fick han-veta. att möblerna till höga pris blifvit sålda till åtskilliga antiqvit-tsvänner och att Gustaf Vasas bord inköpts af en kuöglig person och hamnat på slottet Troligtvis är det samma bord, som numera hedras med en plats på Ulriksdal. ; RBeseäfventyr. I vintras skulle en rösande, för ginvägens skull, färdas öfver en af de tillfrusna sjöarne i en viss provios. Då han ej vågade begagna häst och åkdon, föredrog han att fortsätta resan på en. kälke, som framsköts af skjutsbonden. Enogodstund gick allting godt och väl. På en gång känner den resande sig framskjuten med en sådan hastighet, att kälken for åstad en sträcka af flera famnar, hyarpå han tvärstanvade. Den resande vändö.sig om, skjutsbonden var ej längre bakom; på långt afstånd varsnade han hobom dock, der han förlägen stod och ref sig. bakom örat. — Hör på du, hvad f—n är det åt dej, hvarför kommer du inte hit? — Jo, körs, ja kommer, ja kammer, ljöd det i fjerran, och snart stod bonden med förlägenheten målad i sina anletsdrag vid den resandes sida, — Hör på, din drummel, är du full, hvarför gaf du kälken en sådan. fart? — Jo si; si harren, der va liksom en fläck, som je lat va riktigt säker på och demme så skjutsa ja barren i förrägen, . Vi veta. ej huru harren svarade på denna naiva bekännelse, men vi gissa det nästan.