Dagens Nyheter – 23 maj 1872, sida 2

en tillräcklig anvisning för den stackars enkan. Hon gladde sig att nu vara sin son på spåren, och ingalunda betviflande sin förmåga att rädda bonom ur hans ferliga belägenhet, bad hon till bimlen en varm bön för hans frälsring ur syndens snaror. Derpå vände hon sina steg till det nämda värdshuset, under det hon i sitt sinne öfrervägde på hvad sätt hon bäst skulie vinna sin afsigt. Som hon mycket väl kände de personers lietiga och tygellösa karakter med hvilka hon nu skulle få att göra och hon för öfrigt visste, att hon befann sig på ett ställe, der ingen lag kunde åberopas och intet bistånd erhållas, så insåg hon, att föreigtighet var ovilkorligt nödvändig. När hon derför kom till Tre Skoflar, ett ställe som hon i sitt fordna eländeg dagar hade ofta besökt och hvars belägenhet hon mycket väl kände, så gick hon icke in i det förnämsta rummet, som hon vid en hastig blick faun vara öfverfyldt med personer af båda könen, utan våinde sig till en liten kammare venster: om skänkrummet, och för att hafva en ursäkt för sitt qvarstannande der begärde hon något att dricka. Uppassarne voro för ögonblicket för mycket sysselsatta för att gifva akt på henne, och bon skulle således bafi tillfälle att obtmärkt öfverskåda hela sällskapet i stora rummet genom ett litet föaster på dörren, som var betäckt med en gardin, den hon kunde efter bzhag draga från och till, om icke utsigten lifsit stävgd för henne derigenom att Bap