Dagens Nyheter – 23 maj 1872, sida 1

säger jag erX, sa jag med någon häftighet; det är olagligt.4 — Olagligt eller ej, ropide Salisbury-court och Savojen på en gång, sgå är det sant. Vi komma att bli ett rof för de filistber och nödgas bli ärliga för vårt ejelfförsvar. — Ingen fara med det, tänkte jag. — Jag inser nog hur det kommer att gå, anmärkte Alsatia; Salla menniskor komma att betala sina skulder, och ingen tänker mer, att något annat sakernas tillstånd är möjligt. — Jag vill inte höra t:las om sådant, sa jag och slog näfven i bordet, så att hvarje glas klingade; och jag vet ett sätt att förekomma det.4 — Hvad är det för ett sätt, Mynt?4 frågade alla tre. — Jo, det skall jag säga er: häng hvar polisbetjent som sätter sin fot inom ert område, och ni är räddad, sa jag. — Det skall vi göra, ga d3 och fyllde sina glas och sågo så barska ut som kung Georgs gardesgrenadierer; Xer skål, Mynt, för ert goda råd. — Men hur gick det, mina herrar? så stolt de talade och så barska de sågo ut, så gjorde de ingenting; de hängde icke polisvetjenterna; och hvar äro de nu sjelfva? — Ja, hvar äro de? upprepade hela sällskapet med en ton af harm och begabbari. — Mina herrar! återtåg Myntmästaren med högtiglig stämma; frågan är lätt besvarad: de finnas ej mer till. Hade de hängt polisbetjenterna, så hade polisbetjerna icke hängt dem. Vi hafva sjelfve befunnit 038 i alldeles samma